Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Fjärde häftet
- En ny etapp i den franska humanismen. André Malraux: La Lutte avec l'Ange. Av Marcel Bouvier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En ny etapp i den franska humanismen
det, men det fjärran avfyrandet, dödens egen
stämma. Pradés kinesansikte framträder
långsamt ur mörkret, blir tydligt, men den
stelnade högtidligheten i de dödades ansikte, en
mystisk klarhet, otydlig och mycket svag,
fyller stridsvagnen. Och med den kommer en
fasa som sliter sönder mitt sinnesförvirrade
lugn. Döden varskor oss. Pradés orörliga
ansikte, underligt frånvarande, där allt liv är
utsläckt av skräcken, lösgör sig allt mer ur
mörkret. . . Jag lyssnar inte ens längre. . .
Granaten skall komma, ty döden är redan i
stridsvagnen. Pradé vänder huvudet mot
mig, ser mig och kastar tillbaka sin spända
hals, befriad till och med från granaten
genom en övernaturlig skräck, och kör huvudet
med all kraft mot pansarbetäckningen.»
Men undret skedde. Den tyska
spanarme-kanismen har kanske inte fungerat.
Granaten kom inte. Som ett sårat djur, i ett sista
förtvivlat språng tog sig vagnen upp ur fällan
och började rulla fram på slätten under den
stjärnströdda himlen.
*
Dessa män som rycktes undan döden vakna
följande morgon på gården till en farm. Byn
har evakuerats av invånarna. Hönor gå och
plocka, och inför denna vardagliga syn
uttalar Pradé, den franske bonden, en av bokens
enklaste och djupaste satser: »Om någon
hade sagt mig att jag skulle stå och titta på
höns och tycka det var onaturligt, skulle jag
inte ha trott det.» Pradé utsäger i dessa ord
soldaternas oförklarliga förvåning. Allting är
främmande, nytt: hönorna som picka,
kaninerna som springa omkring, katten som
hoppar efter duvorna, tvätten som hänger på
tork, kvasten som ligger på marken. Allting
är så besynnerligt att de fyra männen vänta
att få se duvorna »springa fram för att jaga
katten som skulle flyga sin väg».
»Liksom den som för första gången ser
Indien, hör jag mitt i detta pittoreska överflöd
bruset av seklerna som sträcka sig nästan
lika långt som denna natts mörker: dessa
lador överfulla av spannmål och halm. . . det
är gotikens lador. . . Våra stridsvagnar borta
på gatan fyllas med vatten: väldiga odjur
som ligga på knä vid Bibelns brunnar! O
detta urgamla liv!»
Denna så föga konstruerade bok, skenbart
så rapsodisk, innehåller en mäktig enhet.
Oupphörligt kallas läsaren utanför tiden,
genom uttryck, genom bilder som tyckas åter-
12—Ord och Bild, 55:e årg.
klinga genom seklerna som ett eko i ett
oerhört vidsträckt landskap. Det är detta
Mal-raux söker, flykten ut ur tiden, för att
upptäcka det som är bestående hos människan.
Här få vi åter detta intryck av evighet då
vi se på det gamla bondfolket, mannen och
kvinnan som sitta på en bänk i solskenet, de
enda som inte ha lämnat byn. De ha stannat
därför att ingenting annat var att göra. De
»passa in i kosmos som en sten». De båda
äro inte individer, de äro två bland miljoner
och de ha drivits av gisslet liksom hela
mänskligheten.
För de fyra soldaterna som i går väntade
döden är denna morgon en uppståndelse,
inte en uppståndelse till det gamla livet men
till ett nytt liv vars innebörd och värde de
upptäckt.
»Jag vet nu vad de gamla myterna om
varelser som ryckts undan döden betyda. Jag
minns knappast skräcken; vad jag bär inom
mig, det är upptäckten av en enkel och helig
hemlighet.
Så kanske Gud såg på den första
människan. . .»
*
Så slutar första delen av »La Lutte avec
1’Ange». Boken har inte något slut, ty den är
ofullbordad. Vi vilja inte föregripa det
budskap Malraux kanske snart skall bringa oss.
Men denna första del av hans roman låter oss
ana i vilken riktning hans tanke kommer
att gå.
Sedan tjugo år tillbaka har Malraux ägnat
sig åt ett problem: i den kinesiska
revolutionen, i Siarns jungler, i spanska inbördeskriget,
i världskriget har denna handlingsmänniska
försökt förstå människan, det vill säga
hennes djupaste natur, de starka krafter som
driva henne att handla. Från början har han
ställt sig i opposition mot vissa stora samtida
författare som ägnat sig åt studiet av
individerna, ofta valda bland undantags- eller
ytterlighetsfall. För dem har »fallets»
psykologi gällt mera än människans psykologi.
Malraux har försökt komma fram till en
sanning gällande för alla människor, tvärs
igenom seklerna och över gränserna. Och just
därigenom har han, som i många avseenden är
revolutionär, fasthållit vid den äldsta
traditionen inom den franska humanismen, som
alltid har sökt sanningar tillgängliga för alla
civiliserade folk. Malraux är en revolutionär
gestalt i den franska litteraturen framför allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:10:46 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1946/0205.html
