Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Gustaviansk kavalkad. Två böcker och en utställning. Av Arvid Stålhane
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaviansk kavalkad
sten i fonden och Gjörckeska simskolan i
förgrunden slå ihjäl all 1700-talsstämning.
Saknas en någotsånär samtida bild, borde här
avbildats Serafimerlasarettets skapare (1752)
Abraham Bäck som pendang till bokens
porträtt av Olov af Acrel, som då blev dess
förste över kirurg.
Sid. 138: Underskriften »En tafla med 16
personer» etc. hör icke till denna laverade
bild, utan till en oljemålning från 1779, som
har nr 22 i Gerda Cederbloms Hilleströmbok,
del 2. Författarinnan har i del 1 av misstag
tillagt lavyren den beteckning oljemålningen
har i Hilleströms egen oeuvrekatalog.
Sid. 13g: Den musicerande damen på
Hilleströms målning spelar cittra och ej luta,
vilket Gerda Cederblom också felaktigt har.
En cittra har stall och strängarna äro fästa
vid sargen i st. f. på locket.
Sid. 144: Teckningen är ej av Jakob
Wallenberg, utan en kopia i ett ej egenhändigt
manuskript av Min son på galejan. Se
Witter-hetssamfundets upplaga.
Sid. 162: Bildunderskriften
»Stångjerns-smide» är felaktig. Denna gravyr av J. F.
Martin visar en interiör av Finspongs
kanongjuteri. Man gör just ett »utslag» i masugnen
till höger.
Sid. ij6: Sergelteckningen, som hittills
visserligen ansetts föreställa Larchevesque,
har Antonsson i sitt arbete om Sergels
ungdom med fullgoda skäl påvisat i stället vara
överståthållaren Carl Sparre. Teckningen
företer dessutom stor likhet med denne som han
porträtterats av G. D. Matthieu.
Sid. 304: Här har textförfattaren till
bildunderskriften grundligt låtit lura sig av en
skämtsam signering, ty det kan väl aldrig
vara en drift med läsaren, då det där påstås
att denna etsning, gjord i Köpenhamn våren
1789, skulle vara graverad efter en teckning
»av engelsmannen William Högart»?
Karikatyren ingår i en serie, som förlöjligar
Katarina II och Gustav III. Hogarth, vars namn är
felstavat även i signeringen, hade då varit
död i 25 år! Men den jämmerliga teckningen
och namnet på gravören, »Theophrastus
Paracelsus», borde väl verkat misstänkt.
Sid. 330: Är det okunnighet eller slarv, då
bildredaktören illustrerar Gustav III:s
begravning 1792 med Riddarholmskyrkan efter
Jean Marots stick ur Suecian av 1670? Här
saknas ju Karolinska gravkoret, som vid
begravningen stått på sin plats i 49 år. En bättre
bild, som dessutom förträffligt skulle
kompletterat textens beskrivning på
dekorationerna i kyrkans inre, hade varit Sundvalls
akvarell av den sorgsmyckade interiören.
Detta så mycket mer som denna nu med sin
ättehög och sina bautastenar för första gången
bryter med det gamla barockschemat för
kunglig begravningsståt och med sin tidiga
»göticism» varslar om nya stilideal.
Sidorna 364/3 måste delvis vara ett
utslag av redaktörernas skämtlynne. Där
avbildas fyra av de fem stora konstnärer som
alla avledo under år 1793. Hall har för
symmetriens skull utlämnats. Om Pilo får man
veta att han avled utan plågor, om hur de
övriga då hade det lämnas läsaren i ovisshet.
Men om Pilo kunnat ana, att hans underbara
porträtteringskonst i Gustavianskt skulle
komma att representeras av grevinnan G. E.
Ramels obeskrivligt fula, svartmuskiga
mops, som räcker ut en slapp tunga mot
betraktaren, så må man undra om hans
hädanfärd blivit lika smärtfri. Det är dessutom en
pastell, och dock var han »en djävul i olja»,
som Sergel skulle ha uttryckt saken.
Visserligen har Carl Laurin liknat Sofia Magdalena
på Pilos fästmöporträtt av henne vid en
»rashöna», men inte får man därför
presentera denna epokens ojämförlige porträttör
som sin tids Liljefors. Rehn, den artistiske
tusenkonstnären, var knappast någon
stafflimålare, men här få vi som prov på hans konst
ett »Landskap med ruiner», den enda
oljemålning av hans hand (?), som bland 250
arbeten av honom exponerades på
Nationalmusei utställning »Fem stora gustavianer»
1943. Om Krafft säger texten att »hans
arbeten äro hos oss spridda», ett förhållande
som han delar med många andra konstnärer.
Man har i alla fall lyckats få reda på ett av de
högst fem genreartade porträtt han troligen
målat, en ung flicka som enligt underskriften
spelar »nyckelharpa». Instrumentet är
emellertid en lira.
Gustavianskt har utgivits »under
överinseende av Riksbibliotekarien Oscar
Wieselgren», som själv bidragit med några
spirituella avsnitt om tidens bokväsen och
gustaviansk journalistik.
191
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
