Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Angelos Sikelianos. Det moderna Greklands mest uppburne diktare. Randanteckningar till några av hans arbeten. Av Börje Knös
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Börje Knös
liga skapandet (Tis prosopikis dimiourgias),
fylld av en mystik, som understundom är
svår att genomtränga. Skall människan fatta
det mysterium, som döljer henne, skall hon
finna sig själv, »skall jag nå min egen sagas
hemlighet», frågar skalden. Och svaret blir
för honom: sträva, kämpa! »Det fulla
skapandet, det suckar som en kvinna uti
födslovånda.» Skalden vill vinna fullkomningen,
d. v. s. nå en syntes av de krafter, som arbeta
inom honom, han vill förstå sig själv och
därmed nå upp till en högre grad av
verkligt skapande.
Gripande och kanske mest typiskt för
Sike-lianos är Guds moder, vilket diktverk, såsom
ovan nämnts, ägnats minnet av en avliden
syster. Det är ingen sorgesång, det är en
hymn till hennes minne och till döden.
Jungfru Maria representerar för grekerna mindre
jungfrulighetens än moderskapets idé, hon
är icke virgo immaculata, hon är I agia
Theotokos. Undret är ej, som Robert Levesque
säger i sin tolkning av denna dikt, att hon
kunnat föda ett barn, utan att hon givit livet
åt Människan, det verkliga undret i naturen.
Diktverket vill fastställa den egentliga
förbindelsen mellan människan och universum.
Skapelsen kan endast bygga på lidandet och
döden. I en djärv synkronism förena sig här
hedniska myter med kristna traditioner; allt
sammangjutes, allt förandligas. Den Heliga
Jungfrun sammanbindes med Demeter och
Olympens gudar med Gud Fader.
Diktverket sönderfaller i fem avdelningar.
Den första skildrar den varma atmosfär, som
själen behöver för att mottaga döden och
samtidigt upptäcka sin egen odödlighet; livet
framställes i fågelns skyddade bo i naturen,
i hemmets härd och — under den brinnande
lampan — i bilden av Panagia, moderskapets
gudomliga symbol. I den andra avdelningen
känner skalden en vind höj a sig, världen
förändras, hans hjärta spritter, allt förnyas inom
honom och han träder i samförstånd med
universum. Han vill förena dödens idé med livet, han
vill ej stöta tillbaka jordens behag men
förandliga dem genom medvetandet om döden. I nästa
avdelning vill han framföra ett budskap;
det sker i samband med den grekiska kyrkans
cheretismi — sångerna till Panagia i
Bebå-delsens månad. Klockklangen symboliserar
för skalden återuppståndelsen av hans själ
och av naturens liv. Dödsmässan höjer sig
som en glädjehymn, och skalden prisar med
en lovsång Panagia, »min Olymps Selene,
kyska, heliga Panagia». Blott genom kamp
och bön befrias människan från fasan för
döden, ty odödligheten bör vinnas genom
strid och med Panagias hjälp. I nästa
avdelning ser skalden döden rakt i ansiktet.
Klockringningen på de dödas dag väcker honom
och för honom ut till kyrkogården. Frid och
renhet fyller honom, han känner sig
föryngrad, lösryckt från sig själv, befriad från
varje materiell tyngd. Han känner ett
broderskap med döden och den döda, där han
sitter på sjömanskyrkogården på Leukas och
betraktar stenen över sin systers grav. Hon
visar sig här för honom, skonad av graven,
men ogripbar, till sist som en stjärna på
himlen. Själv längtar han efter samma upphöjelse
och är beredd för övergången till ett evigt
liv. I den sista och kanske vackraste
avdelningen känner sig skalden befriad och kan
beskriva sin systers sista stunder. Livet höjer
sig över döden. Den döda är ej förvandlad
till en mumie, hon är som en sovande källa
eller ett begravt konstverk, och hon bjuder
honom lägga bort all sorg och teckna hennes
levande bild.
Lik en källa, som porlar friskt inunder isen,
så vill jag se min unga syster, sluten in i sarkofagen,
som en underbar staty, som oskadd fallit ned
i jorden och vilar där begravd i tider!
Så sant jag såg dig bida döden
med ett ljuvt och varmt småleende,
så sant du dina händer lade själv i kors på bröstet
och tid efter annan döden täckte dig som snö,
säg, har du icke ömt besvurit mig att kasta av
mig sorgens slöja och måla dig helt levande!
Den fördjupade samhörigheten med sitt
land och sitt folk, som han velat tolka
särskilt i sin Prolog till livet, ger Sikelianos
på ett mera lättfattligt sätt uttryck åt i
vissa små om folkpoesin påminnande stycken.
En förtjusande idyll är det av en antik
stämning präglade poemet Thalero (en by nära
Korinth, 1915): skalden besjunger den lantliga
atmosfären med vingården, fåglarna, oxarna,
jakthunden och huset, där ett dukat bord
väntar efter dagens ansträngningar och där
husets dotter bjuder gästen »honungskaka,
kornbröd och friskt vatten».
Jag hörde näktergalen däromkring och njöt av
det som låg på tallriken,
jag kände djupt i gommen smaken utav säd och sång
och honung.
Där slogs det gamla vinet upp, som doftar rikt
i sina våta krus,
såsom doften ifrån bergen, som i klara nätter njuta
daggen uti buskarna.
196
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
