Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Angelos Sikelianos. Det moderna Greklands mest uppburne diktare. Randanteckningar till några av hans arbeten. Av Börje Knös
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Börje K n ö s
Tragedien Sibyllan, som har till historisk
bakgrund Neros bekanta konstnärsresa till
Grekland, då han vid de isthmiska och
py-thiska spelen vann lättköpta lagrar och
plundrade landet på dess konstskatter, skrevs i
augusti—september 1940, liksom med en
divinatorisk aning om en annan diktators
besök i Grekland följande år. Den utkom
1944. Sikelianos vill söka en historisk
utgångspunkt — »en skuldmedveten historisk
epok» — för att betrakta sin upprörda
samtid i förhållande till framtiden, och Sibyllans
siarförmåga, som enligt honom äger sin rot i
människans djupaste undermedvetna och har
en mystisk gemenskap med hela världens liv
i gången tid och i nutid, har till syfte att
finna och förkunna den heliga sanningen,
men icke den förnuftsmässiga sanningen,
utan den sanning, som »genom en förening
mellan Dionysos och Apollon» avslöjar de
innersta trådarna och nyanserna i människans
själsliv.
Vid den sista vakten i Apollotemplet i
Delfi stå ett par tempelpräster och lyssna.
I många år har oraklet tigit, säger den ene;
Hell dig,
du gudamorgonrodnad, strålande i fjärran,
som stor och mild budbärerska du ger gestalt
åt all min fromma längtan, att vår Gud
må vända åter till sin trakt. . .
Men ack, klagar den andre,
Ej mera Zeus från Parnes sina blixtar slungar
att få athenarna att rikta tankarna på Delfi,
ej mera rör sig lagerkransat ungdomståg från Tempe
att komma hit och dansa vid Septerionhögtiden,
ej mera möter oss den vise nomotheten, som
sände orakelspörjarna att från Apollon
heliga inspirationer hämta till nya klara bud.
Han som snart skall komma hit,
Apollons trogna har han vunnit för sig
genom att älskvärt skänka dem
all deras frihet. De forna trogna,
de skola fria bli blott genom Neros godhet.
Folket har glömt sitt förbund med Apollon.
»Förståndet, om det lämnas åt sig självt,
är en bedräglig konung», det finns en annan
makt, som arbetar i det fördolda och som
kommer till uttryck i profetian, men
Sibyllan sörjer över det upplösta förbundet och
den försvunna troheten och frånvaron av
den ande, som annars skulle fördjupa
människornas gemenskap med det gudomliga.
Oraklerna ha tystnat,
alltsedan dess tyrannerna av skräck betagits
att höra sanningen . . .
Åkalla de väl nu Apollon i sin
fruktansvärda strid med sanningen?
Nu vill Roms kejsare, att tystnaden skall
brytas, men hur skall detta ske annorlunda
än på Apollons order? Sibyllan träder in
och blandar sig i samtalet; då nu oraklet
tigit i så många år, hur kan hon tillbakahålla
det uppdrag, som guden givit henne?
Om nu siarkonsten upphört,
ej skedde det, enär den icke längre var en gåva
av gudomlig kärlek eller profetia ut till folken,
utan en gunst, som köptes av en var,
som därtill hade råd!
Så kommer en budbärare, som berättar om
Neros och hans följeslagares ankomst till
Grekland och om hans förberedelser till
färden till Delfi för att där uppträda och sjunga
på teatern samt om det bud han sänt
Greklands folk.
Det var ännu tills igår
som romersk lag och våra vapen
utbredde friheten för alla. . .
. . . Men nu det räcker
med en blick ifrån den gudalike Nero, det räcker
blott med ett ord av honom för att ge
åt hela världen ordningen och livets
jämna gång.
Ja, säger Apolloprästen, det folk som nu
följer hans vagn har förlorat sinne för frihet
och måtta, det har förlorat kontakten med
Apollon. Men spänningen stegras, en
centurion kommer och meddelar Neros befallning
att trefoten må föras fram i ljuset »för att
förkunna nyordningen i världen», ytterligare
en budbärare förkunnar, att Nero nalkas,
och slutligen inträder Nero själv, åtföljd av
augustanerna och sina övriga följeslagare.
Sibyllan, som försvunnit, föres fram och
frågar vädjande till Apollon, vars heliga
inspiration hon saknar, vart guden vill föra henne.
Men ack, vill du föra mig, Apollon, till
ruinerna uti Mykene, och skall jag se
Orestes’ spår framför mig?
Detta är tillräckligt för Nero, som ryggar
tillbaka inför den djärva häntydningen på hans
eget förflutna brott, att befalla mord och
plundring i hela Delfi, varefter romarna
avlägsna sig. Folket utbrister i klagan inför
hotet, men Sibyllan känner sig befriad, och
för hennes inre framträder
ett mäktigt kors, och där jag ser
nu Mänskosjälen spikad fast,
men den skall göras fri, och luften, som
min själ inandas, skall denna
stund för alla själar fläkta.
Samtiden är försänkt i dvala, säger Sibyllan;
gudarna passera, men man ser dem ej, de
198
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
