Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Angelos Sikelianos. Det moderna Greklands mest uppburne diktare. Randanteckningar till några av hans arbeten. Av Börje Knös
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Börje
Knös
Athenarna resa, och Ikaros begär sina vingar.
Dedalos uppmanar honom att i rymden så
rättfärdighetens rena tankar och låta
själva vinden från Egeiska havet höra
den fulla vårens segersång, som alla vänta . . .
Ty friheten är svårast nå av allt,
och innan man kan räkna den som sin,
man bör kämpa för att vinna den åt andra . . .
Men, tillfogar Dedalos, i all strävan och allt
skapande är hjärtats slag den viktigaste
livsfunktionen. Så följer slag i slag Knosos’
brand, anlagd av de befriade fångarna, och
Pasifaes död samt Dedalos’ och Ikaros’
flykt, varvid fångarna sjunga:
Hell den som frigjort våra händer . ..
Ringen uti Knosos splittrats och den gyllne örnen
har ilat bort att klyva himlarna
och inför Helios vår rätt frambära . . .
Hell den starke man, som i så många år
bevarade och närde fröet till vår frihet!
Och djupt och vida, hell den starka ungdom,
som håller högt begreppet om sin ära
och dansar lätt i Labyrintens cirklar
och drager snaran kring tyrannen
och med samma steg skall åter dansa
runt altaret på Delos.
Detta må endast vara några antydningar
om innehållet i dessa under ofärdsåren skrivna
och utkomna tragedier. Det är omöjligt att i
ett kort referat få fram den uråldriga
gudamystik, som vilar över styckena, att återgiva
de skimrande poetiska bilderna med, vad den
sistnämnda tragedien beträffar, motiv från
de berömda vägg- och vasmålningarna i
Knosos eller att fånga de av patos burna
tankarna och visionerna i dessa säregna
diktverk. De visa dock Sikelianos’ aldrig
sviktande tro på rättfärdighetens seger i hans
sargade land.
Såsom redan antytts, är Sikelianos ganska
svårtillgänglig, och givetvis gäller detta
särskilt för en främling. Det beror ej endast på
att hans verk äro så fulla av bilder och
tankar, som ej omedelbart låta sig tolka utan
tarva ett djupare inträngande i hans
tankevärld. Till en viss grad beror det också på
den språkliga form, i vilken hans dikter
framträda. Hans moderna, ja ibland mycket
moderna språk uppblandas på ett
fängslande sätt med ord och uttryck, direkt
hämtade ur gammalgrekiskan, och i sina
nybildningar av ord går han alltid tillbaka till
antika förebilder och ordstammar. Denna
egendomliga blandning av nytt och gammalt
verkar dock icke bisarr, utan tjusar och griper
den främmande läsaren på samma sätt som
hans säregna mystik. Hans verser flyta med
ett sällsynt rytmiskt välljud, och själva
tongångarna i rytmen skifta på ett underbart
sätt allt efter de tankar och känslor, som
tolkas i orden.
Sikelianos är inåtvänd, lyssnande och
meditativ, men han är ingen självanalytiker. Hans
Jag är icke det individuella jaget, det är
något vidare, något som är förenat med det
universella, något som har en kosmisk
resonans. Den föregående diktargenerationen i
Grekland offrade åt sentimentaliteten,
melankolin och pessimismen, det var från
folkvisan lånade drag, karakteristiska för
nygrekisk poesi sedan mer än ett sekel tillbaka.
Sikelianos företräder hälsa, kraft och glädje,
han söker inga pittoreska färgeffekter, han
skymtar dagrar och skuggor, och för hans syn
vidgas världen och hoppet får ständigt nya
vingar. Det vilar liksom en drömdager över
hans dikter, och bakom den verklighet, som
skymtar för honom, vill han se en annan
mera reell verklighet.
Man har jämfört Sikelianos med Paul
Claudel. Till en viss grad kan det synas
berättigat; såsom hos Claudel är det
surnaturalistiska ett drag, som framför allt
kännetecknar Sikelianos’ poesi, och hos båda
framträder starkt ett rikt inre andligt liv, som
lever i mäktiga och originella bilder mot en
fast materiell bakgrund. Men olikheterna äro
mera slående. Claudel är katolik, Sikelianos
är panteist och en lärjunge till de hemliga
lärorna från gångna sekel. Claudel känner
försakelsens skönhet och njutning, Sikelianos
är en livsbejakare, som lever i en ständig
och glädjefull bekräftelse på sin delaktighet i
livets under.
200
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
