Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Nyare svensk litteraturhistoria. Av Örjan Lindberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nyare svensk litteraturhistoria
Av Örjan Lindberger
ILL det som med regelbundna
mellanrum brukar återkomma i pressen hör
klagomål över den svenska litteraturhistorien. I
kulturartiklar, insändare och ledare påtalas
då och då att denna sysslar med futiliteter,
präglas av en andefattig påverkningsmetodik,
inte låter läsaren uppleva de litterära
konstverken; stundom sammanfattas det hela i ett
— verkligt eller förment välvilligt —
påstående att litteraturhistorien befinner sig i en
kris, som det gäller att arbeta sig ut ur.
Hur reagerar litteraturhistorikerna inför
detta? De reagerar inte alls. De skriver
böcker •— ofta tjocka böcker, ibland verkligt
innehållsrika böcker. Förgäves skall man i
dessa söka efter ett medvetande om att den
svenska litteraturhistorien upplever en kris.
Den moderna svenska litteraturhistoriska
forskningen har på det hela taget en prägel
av odoktrinär och icke-teoretiserande
arbetsamhet; den visar föga benägenhet att
diskutera sina egna metoder. Under de senaste
sex-—sju åren har de verkligt stora
principfrågorna varit föremål för behandling endast
i ett par uppsatser, nämligen Harald
Elov-sons Litteraturhistoriens problem (i
samlingsverket Vetenskap av i dag, 1940) och Sten
Lindroths Litteraturhistorien och vetenskapen
(i Tiden, 1942). Det är att märka, att dessa
uppsatsers författare är docenter, den förre
i kulturhistorisk litteraturforskning, den
senare i lärdomshistoria; ingendera räknas till
facket litteraturhistoria med eller utan poetik.
I de båda nu nämnda uppsatserna talas
det en del om litteraturhistoriens kris. Den
dystraste aspekten anlägger Lindroth: han
anser nämligen att krisen är permanent,
inneboende i litteraturhistorien själv, som
därigenom aldrig kan bli vetenskap utan på sin
höjd hal wetenskap. »Födelseår,
utgivningsdata, älskarinnor, versmått,
attributions-frågor, filosofiska beståndsdelar och rena
plagiat kan alla behandlas med möjligheter
till framgång, d. v. s. evidens. Diktverket
belyses på detta vis, det kan placeras och
t. o. m. bli mera begripligt än vad annars
vore fallet. •— –-Men diktverket nås icke
på dessa vägar; förtrollningen, den mening
för vars skull det ensamt tillkommit ligger
utanför vetenskapens och bevisningens
fångstarmar. — Detta förefaller alltså vara
litteraturforskningens dilemma: antingen är den
vetenskap, men då icke litteraturvetenskap
■—- eller den är litteraturiorskam.g, utan att
vara vetenskap.» Enligt Lindroths mening
präglas de svenska litteraturhistorikernas
arbete av en omedveten blandning av de båda
tillvägagångssätten, något som är farligt,
därför att gränsen mellan vetenskap och dikt
utsuddas. Lindroth slutar med att kräva en
ändring av detta påstådda missförhållande;
man bör kunna fordra, »att
litteraturhistorikern har en klar uppfattning om, när han
bedriver vetenskap, och när han icke gör det».
Lindroths framställning är klar och
lättfattlig. Den uttrycker på ett intellektuellt
mera medvetet sätt vad som rör sig inom de
missnöjda skribenterna i tidningspressen. Mera
behöver för ögonblicket inte sägas om den.
Elovson är en mycket lärd man. Av honom
får man veta precis hur talet om
litteraturhistoriens kris uppstod. Den reaktionäre
franske kritikern Henri Massis angrep 1910
Lanson, därför att denne med sitt stränga
krav på metod i litteraturstudiet hade
skadat den höga litterära kultur, som hörde till
fransk tradition. Man studerade diktverken
som kulturhistoriska dokument, så lydde
kontentan av klagomålen, men nådde dem ej
som konstskapelser. Motsvarande ideer
förekom även i Tyskland, vilket var allvarligare,
eftersom man där, speciellt på 20-talet,
försökte förverkliga dem i form av en
litteraturhistoria, som var Geisteswissenschaft och inte
Fachwissenschaft.
Resultatet av Elovsons genomgång av
metoddiskussionen inom den europeiska
litteraturhistorien blir emellertid ett försiktigt
uttalande till förmån för den lansonska
riktningen. Skälet är den soliditet och
mångsidighet, som utmärker Lansons metodik. Detta
utslag får i någon mån ses i belysning av det
förhållandet, att modern svensk
litteraturhistoria i huvudsak bygger på den grund,
som lagts av Lanson och den med honom
närbesläktade komparativa litteraturhistorien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
