Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Nyare svensk litteraturhistoria. Av Örjan Lindberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nyare svensk litteraturhistoria
nöja sig med ett par marginalanteckningar
rörande de praktiska resultaten. Som
exempel kan väljas docenten Nils Svanbergs
posthumt utgivna Tegnér studier (1939). De avser
Tegnérs lyriska stil till 1826. Författaren har
mycket fint gehör, och man finner en rad
träffande påpekanden i fråga om rytm och
frasering. Å andra sidan är de historiska
jämförelsepunkter, som Svanberg väljer — i
1700-talet och i nutiden — så allmänna, att
omdömena stundom blir intetsägande;
karakteriseringen av Tegnér visar också en tendens
att upplösa sig i lyriska omskrivningar av
lyrik. Tydligen beror de resultat, som nås,
huvudsakligen på författarens personliga
begåvning och inte på metodens förtjänster.
Detta kan man få bekräftat för sig vid
läsning av vissa av Svanbergs lärjungar.
Att man från filologisk utgångspunkt dock
kan nå resultat, som är av
litteraturhistoriskt intresse, visar sig i professor Albert
Wif-strands Tider och stilar (1944). Här finns den
komparativa metod, den vidsträckta
beläsenhet och det sinne för väsentligheter, som gör
stilstudiet vetenskapligt upplysande. Att
notera som bidrag till svensk litteraturhistoria
är främst uppsatsen om Homeriskt och
oho-meriskt i Älgskyttarna. Detta arbete av en
klassisk filolog förtjänar att studeras från
metodisk synpunkt av varje litteraturforskare.
Det kan här f. ö. anmärkas, att Nils H.
Gyl-lenbågas Kellgrens rytm (1943), den enda
doktorsavhandling på senare tid inom ämnet
litteraturhistoria, som haft ett
metriskt-sti-listiskt ämne, har en författare med klassiskt
filologiska intressen.1 Förutom professor Otto
Sylwan, författaren till det grundläggande
arbetet i svensk vershistoria, förefaller dock
ytterst få att ha tagit ställning till
Gyllen-bågas bok.
Ytterligare ett par frågor måste vidröras
på tal om litteraturhistoriens kontakter med
angränsande discipliner.
Själva objektet för litteraturhistorien, den
s. k. vittra litteraturen, är någonting mycket
skiftande. Det förekommer att
skönlitteraturen själv genom sitt motivval eller sin form
etablerar förbindelser med ämneskretsar, som
faller inom andra humanistiska vetenskapers
område. Det förekommer t. ex. att litteraturen
i I docent Gunnar Olléns Strindbergs
igoo-talsly-rik (1941) ingår ett kapitel om Strindbergs verskonst,
som också bör nämnas i detta sammanhang,
eftersom det är ett försök att inordna stilistiska
iakttagelser i en litteraturhistorisk undersökning.
försöker tillämpa motiv och uttrycksmedel,
som ligger på gränsen till de bildande
konsterna. I sådana fall bör litteraturhistorien
för att inte försumma väsentliga synpunkter
vid studiet av objektet också gå ut i
gränsområdet. Ett sådant fall föreligger i
bibliotekarien Nils Afzelius’ Myt och bild. Studier i
Bellmans dikt (1945). Afzelius påvisar, att
Bellman i hög grad stod i beroende av
1700-talets mytologiska ikonografi; han inför i sina
realistiska skildringar en rad symboliska
attribut. Just dessa inslag ha sedan givit
upphov till missförstånd och
tolkningssvårigheter, som Afzelius alltså kan undanrödja. I
viss mån besläktade företeelser behandlas i
Axel Fribergs doktorsavhandling Den svenske
Herkules. Studier i Stiernhielms diktning
(1945). Under barocktiden var den s. k.
emblematiken en i lärda kretsar omtyckt
konst. Den gick ut på att i belärande syfte
kombinera bildsymbolik och ordsymbolik.
Friberg påvisar, att väsentliga sidor i
Stiernhielms stora hexameterdikt måste ses i detta
dubbla perspektiv för att bli begripliga och
riktigt karakteriserade.
I andra fall beror litteraturhistoriens
inträngande på gränsområden till andra
discipliner på säregna svenska förhållanden. Vår
bevarade medeltida litteratur är t. ex.
synnerligen torftig. En litteraturhistoriker som
bedriver medeltidsforskning kommer därför
lätt in på historisk källkritik, såsom fil. dr
Gunnar Blomquist i Schacktavelslek och Sju
vise mästare (1941), eller på filologisk
textjämförelse och författarbestämning, såsom
fil. dr Ivar Thorén i Studier över själens tröst
(1942). Om den från estetisk synpunkt
viktigaste arten av svensk medeltidslitteratur,
folkvisorna, har det på det hela taget rått
tystnad efter den häftiga debatten om professor
Sverker Eks teorier för tretton—fjorton år
sedan; en uppsats av fil. lie. Karl-Ivar
Hilde-man om Ett par politiska folkvisor från
1500-talet (1943) kan dock tas som ett tecken på
att problemkomplexet håller på att angripas
från en i viss mån ny synvinkel.
Slutligen kan litteraturhistoriens
inträngande på andra områden än litteraturens i
viss mån uppfattas som en följd av
forskningens läge efter det att de mest lockande
primäruppgifterna bearbetats. För en yngre
forskare, som inte nöjer sig med relativt
begränsade specialuppgifter utan vill
åstadkomma något som i betydelse och vittgående
konsekvenser kan mäta sig med de föregående
205
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
