Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Ehrensvärd, nyklassicismen och Rom. Av Einar Löfstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Einar Löfstedt
till Italien, som i fråga om stil, kvickhet
och observationsförmåga hör till de
genialaste verken inom svensk konstkritik. Han
ser allting, och hans lika självständiga som
beska reflexioner över landskap och
natio-nallynnen äro klassiska. Även som
konstbedömare är han i hög grad obunden av sin
tids smak och ser t. ex. med överraskande
modern blick på Giotto och förrenässansen.
Men framför allt är det antiken som
fängslar honom. »Antiken har haft smak och
vi ha sökt smak», lyder ett av hans mest
karakteristiska påståenden.
Vad Ehrensvärd främst beundrar i den
antika konstens skapelser är på grund av
hans språngartade, aforistiska stil icke
lätt att fånga i en formel. Säkert är att han
där, i motsats till barockens överdrifter och
rokokons förkonstling, fann något av »det
naiva», d. v. s. det naturliga och sanna,
som han sökte i den ideala stilen.
Säkerligen är det på samma väg han kommit
fram till den uppfattning av harmonien,
stillheten, som han uttrycker i följande
fragment: »Då man examinerar all ting av
människan, så är hennes stillhet det
ädlaste. Skrattet är en ofullkomlighet, sorgen
en ofullkomlighet. Stillheten eller det
allvarsamma uppkommer genom den balansen
som ligger uti fullkomlighet.» Man kommer
att tänka på den själens vindstilla, som
vissa antika filosofer uppställa som ideal.
Ehrensvärd fick redan som ung vitsordet
att höra till dem som voro att lita på »med
pistolen i näven». Han har på ett glänsande
sätt visat, att han även förstod att föra
pennan och ritstiftet. Efter den italienska
resan återvände han slutligen till Sverige,
trädde på nytt i rikets och Gustaf III:s
tjänst och slutade som generalamiral efter
att i det olyckliga första slaget vid
Svensksund ha gett prov på den största tapperhet.
Men minnena från Södern släppte aldrig
sitt tag. »Uti Italien är allt sällt för ögat»,
skriver han några veckor före sin
bortgång på våren 1800 till en vän. Och då
han tvåhundra år efter sin födelse ännu
alltjämt är levande och aktuell, är det som
den trotsige, ensidige, men snillrike
förkämpen för en ny stil, för antikintressets
pånyttfödelse. Han är, i all sin
självständighet, vår förste representant för den
mäktiga strömning som brukar kallas
nyklassicismen och som på skilda vägar
påverkat även honom. Dess dominerande
namn är Johann Joachim Winckelmanns.
Hans livsöde är egendomligt gripande och
mycket olikt den svenske aristokratens.
Winckelmann, som skulle öppna en ny
skönhetsvärld för sin samtid och bilda epok i
smakens historia, föddes i en halmtäckt
stuga som son av en fattig skomakare i en
småstad väster om Berlin. Homo vagus et
inconstans, en man utan stadga och utan
varaktig stad, skrev en av hans lärare om
honom. Föga anade den gode pedagogen,
med vilken lidelsefull beslutsamhet, med
vilken förmåga av offer och försakelser
den orolige ynglingen skulle bana sig väg
mot målet, sedan det en gång börjat klarna
för honom. Till en början såg det ut som
om det kärva omdömet skulle besannas.
Winckelmann studerade, ständigt hämmad
av fattigdom, på skilda håll och i tre olika
fakulteter; han läste både teologi och
medicin men framför allt de klassiska och
estetiska ämnesgrupperna. Han reste
mycket, men endast till fots, och med ytterst
litet pengar på fickan. Då den store
filologen och polyhistorn Fabricius’ bibliotek
skulle säljas i Hamburg, gick han deri
tretton mil långa vägen dit endast för att köpa
några upplagor av grekiska och latinska
auktorer. En annan gång beslöt han att
vandra från Jena till Paris för att där
studera grekiska handskrifter, men måste,
utblottad på allt, avbryta färden redan i
Fulda. Fem av sina svåraste år
framsläpade han som lärare i en småstad på
i 300 invånare. Under denna tid brukade
han endast sova tre eller fyra timmar
varje natt och då inte i sin säng utan
210
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
