Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Ehrensvärd, nyklassicismen och Rom. Av Einar Löfstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ehrensvärd, nyklassicismen och Ro m
Naturligtvis är det, som också
Ehrensvärd insett, särskilt det ideala draget i
den grekiska konsten, i motsats till den
romerska realismen, som framkallar detta
intryck. Men även mellan greker och romare
finns en inre enhet. All stor konst talar
om allvar, och så är det också här, om än
med olika nyansering. Grekernas allvar är
tankens allvar; det har ett drag av vemod.
Romarnas allvar, säger Ludwig Curtius,
är »historiens allvar»; det har ett drag av
stolthet. Det är ingen tillfällighet att
triumfbågen enligt nyare arkeologiska
forskningar är en romersk skapelse.
En annan av nyklassicismens
huvudteser rör det primitiva i antiken. För
Lessing och Herder stodo de homeriska
dikterna som alster av en naiv, ursprunglig
folkpoesi. Vi veta numera, att de i själva
verket tillhöra en högt utvecklad,
aristokratisk kulturepok och vila på en lång
konstnärlig tradition. Men vi få inte i vår
tur låta vår eftervishet leda oss till
förenkling. Det finns i det homeriska epos
mycket, inte i konst, men i hållning och
syn, som i alla fall måste kallas primitivt.
Så berättas det på ett ställe i Iliaden, hur
Achilles och hans män draga i strid, »liksom
vargar, begivna på rått kött och fyllda av
vilt mod, vilka bland bergen dödat en
reslig kronhjort och slita sönder den; allas
käftar äro röda av blod. Därpå gå de i
flock till den djupa källan och dricka med
långa, smala tungor av det mörka vattnet,
storknande av blod och med överfyllda
bukar; men trotsig kraft bor i deras bröst.
På samma sätt gingo Myrmidonernas
furstar och hövdingar till strid.»
Det är beundransvärt som bild, men det
är vitt skilt från Sofokles’ och Platons
anda och ännu mera skilt från den djupa
humanitet, som präglar Augustus’ tid.
Denna humanitas, som träffande har
karakteriserats som en förmälning av romerskt
adelsideal och grekisk mänsklighet, är en
skapelse av romarna, inte minst Cicero, om
T r eb o ni anus Gallus.
Metropolitan Museum, New York.
också dess element äro grekiska. Vi möta
den hos Livius, i det storartade företalet
till hans verk med dess förening av
stolthet, beslöjat vemod och moralisk reflexion.
Vi möta den också hos Vergilius, stundom
t. o. m. i Aeneidens stridsskildringar. Så
t. ex. när Aeneas tar avsked av den
ridderlige unge Lausus, som han måst döda; då
han ser den dödes ansikte, en ynglings
underligt bleka ansikte, grips han av
medkänsla, ropar försoningens ord till honom
och, heter det, »någonting likt
faderskärlek drog genom hans hjärta». Vemodig
och vacker är också skildringen av Aeneas’
sorg över Pallas, hans väns son, som
stupat i en tvekamp. I lidelsefulla ord
klagar han över den unge hjältens död; därefter
reder man honom en bår av ek och vidjor
och bäddar på den ett bolster av löv. På
den lägger man den döde, »som en blomma»,
säger skalden, »som en ung flickas finger
har plockat, en vek viol eller en smäktande
hyacint; ännu har icke dess färg eller dess
skönhet lämnat den, men moder jorden
213
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
