Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Den röda blomman. Av V. M. Garsjin. Svensk tolkning av Anders Frostenson - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den röda bio m m a 11
Av V. M. G ars] in
Svensk tolkning av Anders Frostenson
I.
HANS KEJSERLIGA HÖGHET
tsar Peter den förstes namn tillkännager jag
inspektion av detta hospital. . .»
Orden blev framsagda av en stark,
skärande gäll röst. Sjukhusets syssloman, som
skrev in patienten i en stor och sliten bok
på ett nerbläckat skrivbord, kunde inte
låta bli att le. Men de två unga män som
följt med den sjuke skrattade inte. Endast
med möda förmådde de hålla sig på benen
efter två dygn utan sömn, ensamma med
den sinnessjuke som de just kommit med
från tåget. På den näst sista stationen
hade hans utbrott tilltagit i styrka.
Någonstans hade man lyckats uppbringa en
tvångströja och med hjälp av konduktörer
och poliser få den på den sjuke. Så klädd
anlände han till staden och sjukhuset.
Han såg hemsk ut! Hans grå dräkt hade
under anfallet slitits i trasor, en
överdragsrock av grovt lärft med vid urringning
hade kastats över honom. Hans armar hade
man korslagda pressat samman mot hans
bröst och surrat dem fast med de långa
ärmskörten som bundits fast med varandra
bakom hans rygg. Hans inflammerade,
vidöppna ögon (han hade inte sovit på tio
dygn) brann med en orörlig, het glöd; det
ryckte nervöst i hans underläpp; hans
okammade krusiga hår föll som en man över
hans panna. Med snabba tunga steg gick
han från det ena hörnet till det andra i
kontoret, tittade nyfiket på pappersarken
i det gamla skåpet och på de
vaxduks-klädda stolarna, och då och då kastade
han en blick på sina reskamrater.
»För honom till hans avdelning. Till
höger.»
»Jag känner till det här, känner till.
Jag var ju här med er redan förra året»,
yttrade den sjuke.
Han vände sig mot dörren. Vaktaren
öppnade den för honom. Med samma
snabba tunga beslutsamma gång och med
sitt förvirrade huvud högt lyftat gick han
ut ur kontoret och skyndade nästan
springande till höger mot avdelningen för de
sinnessjuka. Hans följeslagare kunde endast
med möda hålla jämna steg med honom.
»Ring! Jag kan inte. Ni har bundit mina
armar.»
Vaktmästaren öppnade dörren och de
nyanlända trädde in i sjukhuset. Det var
en stor stenbyggnad av den gamla
statliga typen. Nedre våningen bestod av två
salar — en matsal och ett samlingsrum
för de stillsamma patienterna —• en bred
korridor med en glasdörr ut mot
trädgården med dess rabatter, samt tolv enskilda
rum för patienterna. Där fanns också två
mörkrum — ett madrasserat och ett
bräd-fodrat — i vilka de våldsamma patienterna
förvarades samt vidare ett stort dystert
rum med välvt tak — badrummet. I övre
våningen bodde kvinnorna. Ett
oregelbundet buller, avbrutet av snyftningar och
jämmerrop, hördes därifrån. Sjukhuset var
byggt för åttio personer, men eftersom det
var det enda i de angränsande
guvernementen hade man ibland måst ta in ända
till tre hundra. I små skrubbar hade man
placerat ända till fyra och fem sängar.
219
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
