Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Den röda blomman. Av V. M. Garsjin. Svensk tolkning av Anders Frostenson - I - II - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den röda blomman
för den sjuke vara ett slut på allt. Hela
hans kropp ryckte våldsamt, han slet sig
ur vaktarnas grepp och rullade naken
omkring på golvets stenplattor. Han trodde
att man huggit av honom huvudet. Han
ville skrika men förmådde inte. Man bar
honom till hans brits i ett medvetslöst
tillstånd, som så småningom övergick i en
djup, dödstung och långvarig sömn.
II.
Han kom till sans framåt natten. Allt
var tyst, från sjukrummen intill hördes de
sovande patienternas andhämtning.
Någonstans långt borta pratade en sjukling,
som över natten placerats i ett av
mörkrummen, för sig själv med en monoton,
egendomligt klingande röst, och i
kvinnoavdelningen i övre våningen sjöng någon
med hes kontraalt en vild sång. Den sjuke
lyssnade till dessa ljud. Han kände en
underlig matthet och darrade i alla lemmar.
Han förnam en intensiv sveda i nacken.
»Var är jag? Vad är det med mig?» tänkte
han. Och plötsligt stod med sällsam skärpa
den sista månaden av hans liv för honom,
han begrep att han var sjuk och varför
han var sjuk. Befängda tankar, ord och
handlingar kom för honom och hela hans
varelse skälvde.
»Det här är slutet, käre gode Gud, det är
slutet», viskade han och somnade in på nytt.
Fönstret med järngallren stod öppet
mot en smal gränd mellan de stora
byggnaderna och stenmuren. I denna gränd
gick aldrig någon och den var tätt
igenvuxen av något slags buskar och av
syrener, som blommade praktfullt vid denna
tid på året. Bakom buskarna mitt framför
fönstret skymtade en hög mörk mur. Den
vidsträckta parkens höga trädtoppar
blickade ut över den, begjutna och genomlysta
av månskenet. Till höger reste sig den vita
sjukhusbyggnaden med sina gallerfönster,
till vänster bårhusets månbelysta vita
ödsliga väggar. Månskenet föll mellan gallren
in i rummen, över golven och belyste de
plågade patienternas bleka ansikten. Det
förvirrade hade nu utplånats ur deras drag.
Man sov den utmattade mänskans djupa
tunga sömn, utan drömmar, utan minsta
rörelse, nästan utan andhämtning.
III.
»Hur står det till med er?» frågade
doktorn honom nästa dag.
Den sjuke som nyss vaknat låg ännu
kvar under täcket.
»Utmärkt!», svarade han, hoppade upp,
tog på sig tofflorna och grep efter
morgonrocken. »Förträffligt! Det är bara en sak:
titta här!»
Han pekade på nacken.
»Jag kan inte vrida på halsen utan att
det gör ont. Men det betyder ingenting.
Det är förträffligt alltsammans. Du
förstår det kanske inte, men jag begriper det.»
»Ni vet var ni är någonstans?»
»Visst, doktorn! På hospitalet. Men det
är som du kanske förstår fullkomligt
likgiltigt för mig, absolut likgiltigt.»
Doktorn såg forskande in i hans ögon.
Hans vackra, välvårdade ansikte med dess
omsorgsfullt kammade guldglänsande skägg
och dess stilla himmelsblå ögon, som
blickade ut genom de guldbågade glasögonen,
var orörligt och outgrundligt. Han var
försjunken i iakttagelse.
»Varför ser ni så forskande på mig? Ni
kan ändå inte utläsa vad som finns i min
själ», fortsatte den sjuke. »Men jag kan
tydligt läsa i er’ Varför gör ni det som är
ont ? Varför samlar ni hop så många
olyckliga och håller dem kvar här? För mig
är det alltsammans betydelselöst. Jag
genomskådar alltsammans och är lugn. Men
de? Vad tjänar allt detta plågande till? En
mänska som kommit därhän, att det i
hennes själ bor en stor tanke, en central
tanke, för henne är det fullständigt
likgiltigt var hon lever, vad hon känner. Om
hon lever eller inte lever. . . Ar det inte så?»
221
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
