Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Den röda blomman. Av V. M. Garsjin. Svensk tolkning av Anders Frostenson - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
V. M. Gärs j i n
och ta sig över den höga stenmuren. Sedan
skulle den sista striden stå.
Han försökte med blotta händerna kröka
metallstången, men järnet gav inte med sig.
Då tvinnade han tvångströjans ärmar
samman till ett rep, fäste det i stångens ena
ända och hängde sig med hela sin
kroppstyngd i det. Efter förtvivlade
ansträngningar som nästan uttömde hans krafter
lossnade stången äntligen. Den trånga
passagen var öppen. Han trängde sig genom
den, rev hål på axlarna, armbågarna och
de nakna knäna, arbetade sig genom
buskaget och blev stående framför muren. Allt
var tyst. Nattlampornas ljus upplyste
inifrån den väldiga anstaltens fönster. Man
kunde inte upptäcka en människa därinne.
Ingen lade märke till honom. Vaktaren vid
hans säng låg antagligen försjunken i en
djup sömn. Det milt blinkande stjärnljuset
trängde ända in i hans hjärta.
»Jag går till er», viskade han och blickade
upp mot himmelen.
Sedan han vid första försöket att komma
över muren fallit ner, slitit av sina naglar
och slagit händer och knän blodiga, började
han söka efter ett lämpligt ställe. Han
fann ett sådant, där muren nådde fram till
bårhusets väggar. Där hade några
tegelstenar lossnat ur fogningen. Den sjuke be-
gagnade sig av håligheterna som uppstått
efter dem och lyckades ta sig upp på muren.
Där grep han tag om grenen till en ain,
som växte på andra sidan, och tyst gled
han nedför dess stam till marken.
Han kom fram till det välkända stället
bredvid trappan. Blomman som slutit sin
kalk och böjt sin stjälk var ändå lätt
urskiljbar mot den daggiga gräsmattan.
»Den sista», viskade den sjuke. »Den
sista. I dag gäller det seger eller död. För
mig spelar det ingen roll vilket det blir.
Vänta litet» — sade han med ögonen lyfta
mot himlen — »jag kommer snart.»
Han ryckte upp blomman, slet sönder
den, knådade hop den och bar den sedan
i sin hand raka vägen tillbaka till sitt rum.
Vaktaren sov fortfarande. När den sjuke
nått fram till sin säng, föll han medvetslös
omkull på den.
På morgonen fann man honom död.
Hans ansikte var lugnt och ljust. Hans
trötta anletsdrag, de tunna läpparna och
de slutna, djupt insjunkna ögonen vittnade
om något slags stolt lycka. Då man lagt
honom på båren, försökte man öppna hans
hand och ta bort den röda blomman. Men
handen var hårt sluten, och han förde sin
trofé med sig i graven.
228
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
