Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Vad de italienska stadsnamnen gömma av Italiens historia och kultur. Av Berengario Gerola
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
B er en g ar i o G er ola
ett annat, även när de omständigheter som
skapat dem ej längre finnas till.
Just i denna ortnamnens fasta karaktär
ligger det stora intresse de väcka. Å ena sidan
innebära namnen mänskliga föreställningar,
som tillhöra varje tid, å andra sidan äro de
vittnesbörd om historiska förhållanden och nu
förgångna geografiska aspekter samt äro spår
och rester av förändrade eller svunna värden
och kulturer.
Betraktade från denna synpunkt kunna de
italienska stadsnamnen indelas i två
kategorier. Den ena tar sikte på det språk namnet
tillhör eller det etniska skikt, som har skapat
namnet, den andra på namnets innebörd
d. v. s. det begrepp som det uttrycker.
Varje folk skapar på sitt eget språk och sin
egen dialekt de nya namnen på de platser det
bebor. Eftersom dessa namn överleva
människorna som skapat dem, kan man på
grundvalen av det sätt, varpå namn tillhörande
olika språk äro fördelade, historiskt bestämma
de olika folkstammarnas utbredning på den
italienska halvön från dess historias äldsta
tider fram till våra dagar. På alldeles liknande
sätt är det t. ex. möjligt att studera
skandinavernas utbredning i Storbritannien och i
Ryssland eller de ugro-finska folkens i de nu
slaviska länderna (vi tänka på namn som
Volga, Moskva), eller också normandernas
utbredning i Frankrike eller slavernas i länder
som Tyskland, Österrike, Albanien, Ungern,
Rumänien, från vilka slaverna nu mestadels
äro försvunna.
När i tidernas natt Apenninernas vida,
djupa skogar sträckte sig nedåt slätterna
och morgontidiga sparvar kvittrade på den
plats där Kapitolium en dag skulle resa
sig över den ödsliga kampagnan, finna vi
på vår halvö en urgammal preindoeuropeisk
befolkning (d. v. s. före de latinska och
italiska indoeuropeernas invandring i Italien),
till vilken de äldsta ortnamnen i vårt
land gå tillbaka. Det rör sig om synnerligen
dunkla och mycket diskuterade namn, som i
allmänhet kännetecknas av att de ha
jämförelsepunkter med liknande namn i
medelhavsområdet, ofta ända från Pyreneerna till
Kaukasus. De ha sina rötter i avlägsna tider,
då de första farkosterna med bytesvaror
plöjde Medelhavet, medförande österifrån
Cyperns koppar och västerifrån den iberiska
halvöns metall, som nådde t. o. m. det fjärran
belägna Skandinavien. I centrum för dessa
strömningar uppvisar Italien just ortnamn,
som dels mer likna de österländska, dels mer
närma sig de västerländska, dels äro
gemensamma för hela det vidsträckta
medelhavsområdet från Atlanten till Kaspiska havet.
Jag skall endast antyda några namn,
eftersom det är fråga om oerhört diskuterade
topo-nomastiska former, rörande vilka åsikterna
gå mycket i sär. Här skall påminnas om
namnet Taranto, som finner motsvarighet i
hela medelhavsbäckenet, från Iberiens
Tar-raco-Tarragona till Mindre Asiens och
Kaukasus’ Tana. Ett urgammalt stamord finna vi
i namnet Taormina, det gamla Tauromenium,
som kan anknytas till ordet taur »sten»,
»berg» (jfr det etruskiska thaura »sarkofag»),
som tycks vara en av de äldsta
benämningarna i medelhavsområdet, vilka bevisligen
påträffats ända från Marocko till Irak.
Urgammalt är också namnet Palatino, som
kanske betvder »himlens kulle», om det är
riktigt att det hör samman med grundordet
pala »höjd», »kupol» och sedan »himmel»
(liksom i det etruskiska fala[do) »himmel»), vars
existens i de äldre alpin-mediterrana trakterna
är tillfyllest bevisad. Preindoeuropeiska äro
också de italienska namnen av typen alba
såsom Alba i Piemont, Albenga i Ligurien,
Albano i Latium etc. Denna serie av namn
har intet att göra med det latinska albus
»vit», utan anknyter sig till det urgamla
mediterrana ordet alb, som betecknar »höjd»,
»berg» och senare också »stad», varifrån även
namnet Alper härleder sig. Dessutom må
erinras om namnet på floden Arnö, som
ansluter sig till ett uråldrigt ord arn, som
betyder »flod».
Det är allmänt känt att det forntida Italien,
innan det enades av Rom, var bebott av
många, sinsemellan mycket olikartade folk:
ligurerna på Liguriens kuster och i den alpina
och den västpaduanska zonen, veneterna i
Venetien, och mellan dessa båda folk
umbrer-na, som utbredde sig från Po till Arnö, och
senare gallerna. Mellan Arnö och Tibern
bodde etruskerna, som längre fram kommo
att sprida sig mot söder och mot norr, i
Latium latinarna. Mellan Latium och
Kalabrien voro flera italiska folk bosatta, till stor
del oskiska, i Apulien fanns en illyrisk
folkstam. Syditaliens kuster och en stor del av
Sicilien hade tagits i besittning av de grekiska
kolonisterna. Dessutom fanns det på Sicilien
och på Sardiniens kuster punisk-kartagiska
folkstammar.
Av alla dessa folk var ett enda förutbestämt
240
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
