Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Vad de italienska stadsnamnen gömma av Italiens historia och kultur. Av Berengario Gerola
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vad de italienska stadsnamnen gömma
vita isdrottningen alltjämt fortleva. Själva
scenerierna, som omgiva människorna i
skogarna och i bergstrakterna, ensligheten som
omsluter dem, de fantastiska syner som
full-månenätterna framkalla ur de ljusa
klippväggarna, ge tillräcklig förklaring på dessa
legender och benämningar.
Överallt i Italien finna vi ofta begreppet
»drake» (på italienska drago) i namn på floder
och strömmar, Drago, Dragone, Drau etc.
återkomma hundratals gånger, från Alperna till
Sicilien, som benämningar på vattendrag.
Karakteristisk för de galliska
folkstammarna var avbildningen av en övernaturlig varelse
i skepnad av en hjort, enligt en föreställning
som sedan gått vidare till Alpernas romerska
och germanska befolkning. Av en dylik tro
finnas ännu spår i talrika ortnamn, anslutna
till begreppet »hjort» (på italienska cervo),
alltifrån det ryktbara Monte Cervino i
Väst-alperna. Mycket utbrett var det flera gånger
av kyrkan bekämpade bruket att i början på
det nya året gå omkring utklädda till hjort
och till gumma, och det är mycket
egendomligt att (som Hubschmied har observerat)
finna huru två strömmar, som komma ner
för Cervinobergets otillgängliga väggar, heta
den ena il Cervino »hjorten» och den andra
la Vieille »gumman», sålunda i de
sammanparade namnen förevigande minnet av en
gammal hednisk demonfest. Motsvarande
namn återkomma inom ett stort område:
Cervo är en by och en ström nära Alassio (i
Ligurien), Valcervia heter en dal nedanför
Sondrio, il Cervo är en biflod till floden Sesia
i Piemont, Cervillo är en ström nära
Bene-vento etc. På samma sätt möta vi ofta
Hirschbach, Hirzbach bland namnen på tyska
floder, liksom Élaphos »hjort» är namnet på
en grekisk ström.
Utan att förlora oss i flera detaljer torde
det räcka att ge en antydan om det stora antal
ortnamn, som i Italien härleda sig från orden
orco »troll», strega »häxa», gigante »jätte»,
nano »dvärg» etc. och av motsvarande
dialektala ord. I synnerhet i alpdalarna förekomma
ofta namn av denna typ. Det finns områden
t. ex. dalarne mellan Trient och Brenner, där
ordförrådet för att beteckna hemlighetsfulla
varelser är utomordentligt rikt och
omväxlande och motsvaras av en stor samling ortnamn
av typen »spöke», »tomte», »mara», »nymf»,
»vålnad», »bergtroll», »varulv» m. fl. —
urgamla och på samma gång moderna namn,
emedan människan alltsedan urminnes tider
i naturen förnimmer någonting, som är högre
än materien.
Jämte dessa animistiska namn märkas de
mytologiska namnen på de hedniska gudarna
och de religiösa på de kristna helgonen,
framför allt i benämningar på bebodda orter.
Liksom de försvunna urgamla språken tala genom
de italienska stadsnamnen, så uppstiga ur de
mytologiska namnen den antika världens
gudar. Vi ha Mantova, som sammanhänger
med etruskernas underjordiska gudomlighet
Mantus, Populonia (i provinsen Livorno) av
namnet på den etruskiska guden Fufluns,
Meduna (i provinsen Udine) av den galliska
gudomligheten Metuna och vidare hela raden
av Roms gudar: Porto Venere (i Ligurien)
»Venus», Sadorni (i provinsen Trient)
»Saturnus», Minerbe (i provinsen Verona) »Minerva»,
Monterchi (i provinsen Arezzo) »Herkules’
berg», Porto Ercole (i provinsen Grosseto)
»Herkules’ hamn» och många andra.
Mycket talrikare äro naturligtvis de
religiösa eller mystiska namn som uppstått ur
kristendomen och äro utbredda i hela världen,
i synnerhet i de katolska länderna. Man kan
t. ex. tänka på den så karakteristiska
utomeuropeiska gruppen av särskilt spansk och
portugisisk härkomst i Nya världens länder:
San Salvador, Trinidad, Santa Cruz, Rio das
Virgens, Conception och många andra.
I synnerhet intaga namnen på helgon en
anmärkningsvärd plats i toponomastien. I
Italien kunna de orter som fått namn efter
kristna helgon räknas i tusental. Det räcker
med att anföra några exempel såsom Santa
Margherita (i Ligurien), Sanremo (i Ligurien),
San Marino (republiken), San Michele (i
provinsen Trient, Piemont etc.), San Pietro (i
Ligurien, Venetien etc.), Santa Massenza (i
provinsen Trient) m. fl. Ibland känner man
blott med svårighet igen namnet på helgonet
t. ex. i Santhià (i Piemont) »S. Agata», San
Rossore (i Toskana) »S. Lussurio», Orzivecchi
(i Lombardiet) »S. Giorgio vecchio» o. s. v.
Mycket intressant skulle det vara att studera
den toponomastiska fördelningen av enstaka
helgonnamn i förhållande till utbredningen av
deras kult och till de historisk-kulturella
linjerna för expansion från bestämda ytcentra.
Efter de från naturen härstammande
benämningarna och de mystisk-religiösa
återstår för oss att skärskåda de namn som
bestämmas av det mänskliga livets tredje stora
faktor: samhället och, som kontrast, individen.
I samhällslivet blir personnamnet symbo-
245
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
