Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Vad de italienska stadsnamnen gömma av Italiens historia och kultur. Av Berengario Gerola
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Berengari o G e r ola
len för personlighet och äganderätt. Sålunda
har personnamnet i alla tider men med mycket
växlande öden och intensitet tjänat till att
ge en viss ort äganderättens signum. Också
här gå historiska händelser och
psykologiskandliga fakta hand i hand. I Italien se vi, att
egennamnets första stora utbredning som
ortnamn faktiskt åtföljer den romerska
kolonisationen, Roms historiska expansion bortom
Latiums gränser, under det att i vapnens
triumf och på segerns väg till erövring efter
erövring känslan för personligheten och
äganderätten växer mer och mer. Hela det
romerska Italien, från Alperna till Sicilien så väl
som andra delar av kejsarriket, är fullsått
med benämningar, som bildats av ett
egennamn, ofta med ett suffix (t. ex. -ano, -aco,
-atico, -ese etc.) för att i kolonisations- och
jordfördelningssystemet beteckna det område
som tilldelats en viss individ eller i enstaka,
mera sällsynta fall ett visst samhälle. Sålunda:
Bolzano av B audius, Appiano (i Sydtyrolen)
av Appius, Montagnaga (i provinsen Trient)
av Motanius, Bassano (i provinsen Vicenza)
av Bassus, Pavia troligtvis efter gens Papilias
namn, Garfagnana (i Toskana) av Garfanius
xn. fl.
Senare, då de historiska förhållandena
ändrats och den kristna och medeltida ideologien
givit individen en mindre framträdande plats,
spelar egennamnet i Italien icke mer samma
dominerande roll i ortnamnens tillkomst.
Men vi återfinna ett mycket iögonfallande
bruk av egennamnet hos de germanska
folkstammarna, kanske i samband med den
förhärskande personlighetskänsla, som
utvecklats hos de germanska folken under den stora
folkvandringstiden och de segerrika
erövringstågen mot medelhavsväldets rikedomar.
Och efter goternas, longobardernas,
aleman-nernas och baiuvarernas invandring i Italien,
blir även där bruket att av personnamn skapa
ortnamn ganska utbrett, ett bruk, som också
kan ha gått vidare — måhända som ett
mod — från de germanska stammarna till
den infödda befolkningen. Emellanåt se vi
att personnamnet ensamt har fått ge namn
åt en ort, ibland i förening med germanska
ord, andra gånger åter med de välkända
suffixen -ingo, -engo, -ungo och liknande, så
karakteristiska för de germanska
bebyggelserna, från Skandinavien ända till Medelhavet.
Man jämföre de talrika namnen av denna typ:
Gif flenga (i provinsen Novara), av Gibila,
Gottolengo (i provinsen Brescia) av Gautr (ett
namn på Odén), Partengo (i provinsen Novara)
av Berto etc.
Men att den italienska stammen i jämförelse
med de germanska folken har förblivit mera
likgiltig för personnamn, visas klart av en
jämförelse mellan de romanska ortnamnen
och de tyska i en gränszon som Alto Adige
(norra Sydtyrolen), där germansk värld och
romansk i århundraden ha mötts, efterträtt
varandra, blandats med varandra. Medan
det i Alto Adige bland de tyska
ortnamnen finns många, som bildats av germanska
personnamn, äro däremot de romanska som
härledas från personnamn utan jämförelse
mycket sällsyntare och mindre livskraftiga.
Det italienska folket tycks nästan hellre ha
anförtrott sina områden till! sina helgons
oförgängliga namn än betecknat dem med
människornas förgängliga.
Kan man i detta se ett slags accepterande
av det jordiska livet, sådant det nu är, i en
om ock omedveten aning om ett annat,
tryggare och fridfullare liv? Kanhända.
Detta att avstå från att framhålla
individens personlighet tycks helt visst stämma
överens med det sorgbundna begrepp om det
mänskliga livet som de av folket skapade
ortnamnen stundom uppenbara. I kontakten
mellan människan och jorden, i det
arbetsfyllda dagliga livets hårda verklighet låta
dessa namn framskymta ett tyst godtagande
av mödan och sorgen, med vilket man ibland
hellre reser sig med en axelryckning och ett
ironiskt leende än sänker sig till uppror och
smädelser.
Detta är det psykologiska och moraliska
värdet av namn som Maneatutto »allt fattas»,
Poeopane »föga bröd», Malalbergo (i provinsen
Bologna) »ställe där man har det dåligt»,
Paneperso (i provinsen Ferrara) »förlorat
bröd», Crevaleore (i provinsen Bologna) och
Crepacore (i Kalabrien) »ort som kommer
hjärtat att brista», Scortieata (i provinsen
Forli) »en kal (flådd) ort», Assassinavacche
»kodödare» m. fl.
Namn, som uttrycka elände, sorg och möda
men på samma gång kraft och resignation,
framkalla ofta för våra ögon synen av en del
italienska områden, som bit för bit slitits ur
stenarna och klippan; av andra, som
avvun-nits träsk och vattendrag; av somliga torra,
solbrända sluttningar, där olivträden med
sina vridna grenar tyckas växa under vånda
och kvidan. Och då väcker det ingen
förvåning att jämte jordiska namn som Maneatutto
246
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
