Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Gustaf Ribbing. Samlare och tänkare. Av Stina Ridderstad f. Bildt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stina Ridderstad f. Bildt
välde. Ännu under 1800-talets första år både
läste och kommenterade han böcker. Av de
talrika små lappar, där han med minsta
möjliga stil nedskrev sina tillägg och
anmärkningar ser man att han läst böcker tryckta
så sent som 1805. Efter denna tid torde hans
syn ytterligare försvagats, liksom tidigare
hans hörsel. Han förordnade då: »Hwad som
efter mig finnes i Medailler, Mynt, Cameer,
Böcker, Conchylier skall tillhöra den
Gyllen-hjelmska samlingen i Upsala. Stockholm den
15 Sept. 1805. Gustaf Ribbing. Finnes efter
mig något kontant, skall det även tillhöra
Gyllenhjelmska samlingen til nyköpning af
böcker.» Samlingen, som förtecknades av Olof
Kolmodin 1812, uppgick till omkring 400
volymer. Det omfångsrikaste av hans
manuskript, Döda Samtal — 50 dialoger mellan
historiska personligheter, har dock befunnit
sig på Boxholm, varför det torde avslutats
mellan 1792 — Gustaf III omtalas som
död — och 1794.
Intressant är att Ribbing i »Samtalen» ofta
i marginalen antecknat sina källor, bl. a.
rådsprotokoll, dem han haft tillgång till i
riksarkivet. Även till brevsamlingar och till egna
böcker finnas hänvisningar. En del dialoger
ge dock fullkomliga fantasiporträtt, grundade
på tidens skvaller, tradition eller rent av på
personlig uppfattning. Inte minst är detta
fallet med kvinnornas samtal, från vilka allt
betonande av känslor är struket. Klart och
nyktert låter Ribbing kvinnorna se på sitt
livs händelser, men han har vetat ställa dem
i skarp motsats till varandra. Så resonera
Ebba Brahe och Hedvig Taube om sina
kungliga älskare — och det är inte utan att
Hedvig Taube i all sin ytlighet tar hem
sympatierna. En obeskrivlig kyla och resignation
vilar över Gunilla Bielkes samtal med sin
ungdoms älskade. Verkningsfullast som
motsatser stå de båda medeltida drottningarna
Dorothea (först gift med Kristoffer av Bayern,
sedan med Kristian I) och Philippa av
Lancaster (Erik av Pommerns gemål) som
slutade sitt liv i Vadstena kloster. Hon är den
enda gripande kvinnogestalten — lycklig
endast genom att ge.
Det synes ha varit Gustaf Ribbing svårare
att ställa de män han skildrar i motsats till
varandra; han låter dem mer diskutera sina
tvisteämnen eller förtälja liknande
upplevelser -— som t. ex. två svenska befälhavare,
som sprängde sig och sina fästningar i luften
i stället för att kapitulera — än han låter
deras uppfattning av livets händelser
karakterisera dem. — Synen på de historiska
personligheterna är ofta skild från vår tids,
kanske ock från den tids, vari Ribbing
slutade sina dagar. Han tillhörde
upplysningstidevarvet, även om starka personliga inslag
göra sig gällande.
Långt tidigare hade Ribbing i en uppsats
»om Historien» framlagt sin syn på historiens
studium:
Ingenting är angelägnare för människan att weta än
deras eget slägtes äfwentvr. De äfwentyren lära henne
känna sig sielf. Vill man lära någon hwad han bör giöra,
wisa honom hwad andra giort.
Främst anser han historisk kunskap
nödvändig för de styrande, varvid han prisar såväl
erfarenheten som den Ȋdla friheten att
tänka». Han klandrar frihetstiden:
»Wåra rättigheter i dag äro så fria, at en
konung kan intet skattlägga en torpare, intet
förära en underbetient; långt mindre kriga.»
Å andra sidan ser han faror lura i högsta
maktens uppförande: »At fridlysa
nidings-wärk under konungastolen är att wäcka lust
hos alla nidingar att klifwa dit.»
Särskilt intriger och försåtligt smussel med
främmande makters representanter ser han
med förakt: »Aldrig grofwo Ryssar, Franzoser
och Engelsmän så djupt gropar till Sveriges
undergång som de grofwos uti Stockholm.»
Som arkivarie hade Ribbing självfallet syn
på värdet av historiskt material — han har ju
med synbar glädje upptecknat, vad han i
olika lokaler funnit av dyrbara arkivalier.
Han nöjer sig emellertid inte med aktstycken,
ehuru han med förnöjelse nämner att man i
Sverige begynt samla i tryckta dagböcker och
veckoblad »allehanda smulolämningar»;
tydligen avser han främst Gjörwell. Han vill att
brev skola bevaras: »Uti bref afmålar hwar
person owetande sig sielf.» Han ger som
exempel drottning Kristinas »nyss tryckta» brev.
Han påminner också om att »de gamle»
skrevo enskildas biografier och t. o. m.
därvid stannade för de »tienstelösa» — dit han
själv då troligen hörde och dem han tyckte
att samtiden såg med förakt.
Även för kulturhistorien slår han ett slag
och rekommenderar studium av »hemseder,
manér och meningar», varvid ock romaner
som t. ex. de franska »ge sannfärdiga taflor
af den nationens dagliga hemseder och
up-fostran». Det är just »sådana små bullerlösa
ting, som bäst behöfwas at lära känna de
af-ledne».
254
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
