Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Gustaf Ribbing. Samlare och tänkare. Av Stina Ridderstad f. Bildt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf Ribbing
Men Ribbing staller stora krav på den, som
ger sig i kast med att skriva historia. Han ser
så djupt, att han vet grunden vara icke blott
kunskapen, utan kärleken, sympatien.
Om intet hwar och en är mästaren af det snille som
fordras till historieskrivning, så bör han åtminstone
söka wara mästare af det hierta som fordras därtil;
kärlek til människor lärer warit eller til det ringaste
borde warit det som satt pennan i handen af de första
häfdatecknare. Intet allena til landsmän, utan til hela
slägtet, så långt wi weta det sträcka sig. Intet ömhet
allena för de lefwande. utan ock för de afledne, ja
äfwen för de ofödda.
Man finner intet så ofta hos de gamla hedningar det
vi finna i Christna böcker, at de landsmän, de
trosför-vanter, det stånd, hwarest autoren vistas, altid har
rätten på sin sida. Hvar människa måste förklara sig
för en viss religion, räkna sig under en viss nation,
swärja en viss regering. Men gott samvete häruti gifwer
henne ingen rättighet at dikta ondt samvet uppå
andra. Nit för egen tro utesluter aldrig högaktning för
andras tro.
Gustaf Ribbing hade väl knappast någon
personlig religiös tro. Men han talar med
aktning om kristna gärningar, den han dock
trodde sig finna mera hos katoliker än
protestanter. Han talar en gång om »hogkomsten af
en annan världs öde som et naturligt
bekymmer vid siuksängen». Han var filosof av stoisk
typ och han lärde sig att övervinna lidandet
och betrakta det som ett värde — ett bevis
på andlig höghet, varom ock bilden av
nittioåringen på ett otvetydigt sätt bär vittne.
Ett ensligt gammalmansliv, vårdat av två
äldre kvinnor, i ett på vad som varit livets
glädje tomt hem, slocknade stilla i juni 1811.
Vad han skrivit ger en bild av mannen, kärv,
sluten, kritisk — men innerst med en spard
ömhet för livet, främst det själens liv och
de dess yttringar han över allt älskat.
255
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
