Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Eric Hallström och den färgrika vardagen. Av Arne Lindström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arne Lindströ m
upptäcka den skönhet som göms i
färgspelet kring den lilla byggnaden.
Har människorna alltid varit så blinda
för färgerna eller är det en modern
företeelse, en kultursjukdom? Det är
naturligtvis vanskligt att döma därom, men
nog förefaller det som om den nutida
tillvaron vore ägnad att uppamma denna
sällsamma färgblindhet. Filmen har i tre—
fyra decennier lärt oss att se verkligheten
återgiven i svart och vitt som ett
fladdrande skuggspel. De bästa regissörerna har
arbetat målmedvetet med
motsättningarna mellan ljus och mörker för att
skulptera fram djup och doft och färg.
Boktryckets och tidningstryckets ständiga
parad av svarta typer mot vit botten, de
grådaskiga klichébilderna av händelser och
människor har verkat i samma riktning.
De kolorerade tidskrifterna har å andra
sidan inte återgivit färgen på ett riktigt
sätt utan snarare ytterligare förstört
känslan för färgen i tillvaron.
Resonemanget är måhända inte riktigt
annat än skenbart, men det låter sig
utnyttjas, det går att dra ut konsekvenser
utav det i olika riktningar. Man kan fråga
varför vanliga enkla människor föredrar
de hemskaste hötorgstavlor framför
utsökt vacker grafik av stora moderna
mästare som går att få för en överkomlig
penning, kanske till och med billigare
än den handmålade men värdelösa
oljefärgstavlan. Svaret blir att dels har man
förlorat känslan för hur färgen egentligen
uppträder i naturen, i den dagliga
omgivningen, och dels känner man ett dunkelt
behov av kompensation i färg som
grafikens förfinade trollerier med svart och
vitt inte kan täcka.
Färgsinnet är så avtrubbat att
hötorgsmålningens på löpande band uppstrukna
onyanserade färgytor förefaller naturliga
och riktiga medan de moderna
koloristernas försök att pressa ur verkligheten vad
den äger av färg utlöser en chock: — Så
2
blått är inte vattnet! Den koloristiska
strömningen är därför inte bara
konstnärligt och konsthistoriskt berättigad. Den
har därutöver en mera allmän uppgift att
fylla som reaktion mot det förhärskande
svartvita, den stora gråheten som utarmar
tillvaron. Och få har som Erie Hallström
fyllt en personlig uppgift därvidlag.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
