Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Eric Hallström och den färgrika vardagen. Av Arne Lindström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erie Hallström
Kajerna i snö. Oljemålning. 1924.
Tillhör direktör Erik Leje.
När man nu ser tillbaka på Erie
Hallströms gärning under 35 år finns där
bestämda linjer och sammanhang.
Koloris-men är ju av jämförelsevis sent datum,
från det på »den nya saklighetens» sju
magra år revolterande 1930-talet, utan att
därför plötsligt springa upp som en
främmande blomma ur den hallströmska
konstens bördiga jordmån. Färgen är aldrig
hos Erie Hallström ett självständigt, från
bildskapandet isolerat problem: han ställer
sig inte framför duken för att analysera
färgernas sammansättning, för att bygga
upp en ny verklighet av olikartade
färgelement som tvingas till en samfälld
verkan genom subtila avvägningar. Hans
förhållande till färgen är ett helt annat
och det hör samman med hans hållning till
sin konst överhuvud taget: färgerna är
ett medel att återge verkligheten i dess
mångfald, dess rörelse, dess utstrålning
av stämningar och lyrik.
I den första stora perioden i Erie
Hallströms konst, den naivistiska, spelar också
färgen mestadels en underordnad roll.
Han drar ut i världen för att erövra den,
han vill berätta om den, skildra den i all
dess levande rikedom, även om det blott
är Stockholms utkanter det gäller. Här rör
man genast vid något av det väsentligaste
hos konstnären: erövrardraget, den
översvallande livslusten, rikedomen,
mottagligheten men också förmågan att
omedelbart omtolka och visa vad han sett och
upplevt i hastiga svep av livshungrigt
anammad verklighet, av motiv som han
finner överallt helt enkelt därför att de
finns överallt om man bara gitter att
upptäcka dem, precis som det är med färgen
om man bara stannar och ser den, inte
rusar blint förbi som den moderna
stadsmänniskan på väg från hemmets trånga
cell till arbetslokalens avbalkade bås och
tillbaka igen.
259
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
