Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Diktens socialitet. Av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Diktens socialitet
Av Johannes E d† elt
.LLA epoker är naturligtvis var
och en på sitt sätt brytningstider: historien
är en ständigt omgestaltande process. Men
kanske har aldrig under något tidigare skede
tecknen på våldsamma förändringar varit
så tydliga, så ödesdigert märkbara som i
vår egen tid. Vi ser hur den kosmiska
världsbilden undergår en genomgripande
förvandling, och hur
naturvetenskapsmännen tyckes röva universum på dess innersta
krafter och hemligheter. Samtidigt
omvandlar industrialismen samhället från
grunden; en teknokratisk tidsålder tar vid.
Men om kultur — som en holländsk
historiker och filosof definierat begreppet — är
»en harmonisk samklang av andliga
värden», så måste vi med bitterhet konstatera,
att denna harmoniska samklang inte når
våra öron. Vad vi uppfattar i vår
västerländska kulturkrets är inte harmoni utan
kakofoni och dissonans.
Bör en diktare i en tid som vår sluta sig
in i ett elfenbenstorn — eller är det hans
moraliska plikt att med sin dikts
instrument omedelbart ingripa i gestaltningen av
samhällslivet? Är det hans skyldighet att
engagera sin dikt i den politiska debatten
och alltså bli propagandist? Skall han sälla
sig. till de klerker som begår förräderi mot
andens integritet, mot den »rena» poesien,
mot den av politiska åskådningar
obefläckade tanken? Vad är en diktares sociala
funktion? När är han överhuvud taget
social ■—- och när är han det inte? Det är
några av de brännande frågor jag blivit
ombedd att ventilera en smula som
inledning till en diskussion.
Jag ska då till att börja med återge
några ståndpunkter till problemet diktens
och diktarens socialitet — ståndpunkter
som jag mött i den moderna litteraturen.
Först ett vittnesbörd från en av dem som
— för att citera den engelske poeten Day
Lewis — varit tvungna »att slåss för det
usla mot det sämre». Hans namn är Alex
Comfort, en engelsk kritiker och poet, och
hans bidrag till frågan om diktens socialitet
finns publicerat i antologien »New Road
1944» i form av en essä med titeln »Art
and Social Responsibility». Comfort och
hans anhängare — och jag skulle tro, att
de inte är fåtaliga bland vår tids
intellektuella — uppsäger Staten all tro och
lydnad, ty den har alltid, så långt tillbaka
man kan se, visat sig vara av ondo, ett
ondskans redskap. Den har undertryckt
den fria individualiteten; därför måste i
synnerhet konstnären vända sig mot staten.
Han har inget ansvar inför någon grupp,
endast inför enskilda individer. Människor
som deltar i kollektiva aktioner, vilka
innebär den autonoma personlighetens
undertryckande, är helt enkelt vansinniga,
säger Comfort. Valet för honom och många
av hans i kriget indragna kamrater har
stått mellan att acceptera döden som slutet
och vinna personlighet och liv —• eller att
förneka döden i lydnad mot samhället och
därigenom förneka livet. För ett sådant
sinnelag är alla grupper, alla organisationer
det radikala onda, som det gäller att
ständigt bekämpa. Att »grupp van vettet» bara
skulle vara en till klassamhället bunden
företeelse, förnekar Comfort eftertryckligt.
Han säger: »Kriget äger inte rum mellan
klasser. Kriget äger i grund och totten
Ett anförande vid XVIII:de internationella Pennklubbkongressen i Stockholm 1946.
26 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
