Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Diktens socialitet. Av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johannes E d f elt
rum mellan individer och samhälle.» Och
han fortsätter: »Frihetskriget är kriget mot
samhället. Det finns ingen annan fiende.»
För honom består konsten »i att stå
avsides». Detta kan synas vara en radikalt
anti-social ståndpunkt. Och likväl torde ingen
kunna beskylla Comfort för någon
eska-pism i ordets gängse betydelse! Ty
konstnären får enligt honom aldrig upphöra att
vara humanitetens röst: de politiskt
förtryckta, de oräkneliga offren för samhällets
och omgivningens tyranni skall i
konstnären-diktaren, som är bärare av ett
tragiskt medvetande, ha en sköld och ett
vapen. »Den som inte djupt uppröres av det
som sker», säger Comfort, »är troligen
också oförmögen till skapande verksamhet.»
För min del kan jag inte finna annat än att
Comfort på sitt paradoxala, anarkistiskt
individualistiska sätt är en sorts social
diktare. Han är det i sitt djupa
medlidande med de förtryckta enskilda
individerna. Ty skulle inte medlidandet vara en
emotionell bas för socialitet? Jo, helt visst
•—- men det är inte tillräckligt att stanna
vid medlidande, ty det är en passiv
attityd, säger marxisten; och han finner
Com-forts tankegång kvasireligiös, småborgerlig
och uppfylld av obskurantism.
Hur ter sig då, vid närmare betraktande,
frågan om författarens socialitet för en
anhängare av tron på gruppens solidaritet,
en kollektivist av marxistisk skolning? För
honom eller henne är människan endast
eller huvudsakligen samhällsvarelse, och
från denna utgångspunkt kräves
författarnas aktiva ingripande i striden för
förverkligandet av det klasslösa samhället.
Författaren gör det först och främst genom
att göra sin publik medveten om lagarna
för världens sociala och ekonomiska
maskineri och om de egendomslösas verkliga
situation. John Dos Passos klarlade vid
XVII: de internationella
Pennklubbskon-gressen i London i september 1941, vad han
menade vara diktarens egentliga uppgift i
vår tid, och jag tar mig friheten att citera
några av hans uttalanden: »–-Vi är
inne i en tidsålder, då vi måste avstå från
en hel del lyx. Jag vet, att den författare
som arbetar med all sin kraft för att bli en
god medborgare, är en nödvändighet.–
— För att i dag bli en god medborgare måste
författaren ägna sig åt världen omkring sig.
Han måste förstå — jag menar inte klaga
över, jag menar förstå •—• den industriella
utvecklingen, som så skoningslöst
förändrar samhällets grundvalar, och han
måste ge sig i kast med maktens problem.
Hans uppgift är att rättfärdiga och
förklara maskineriet för människorna. Om
det är eftervärldens kyliga ornament ni
tänker på, så är det den författare som
förenar dessa båda sätt att betrakta
världen i ett mästerverk som ska göra sig
förtjänt av dessa ornament. Det
fruktansvärda med maskineriet är att det är så lätt
att sätta igång. Problemet är att
kontrollera mannen som har fått på sin lott att
sköta gaspedalen. Fabriksarbetaren eller
kontoristen eller professorn är i allmänhet
bara svagt medveten om vad slags
samhälle han lever i. Det är författarens sak
att säga honom det. Det finns otaliga sätt
att göra detta — från journalistik till
versepik -— men det är det arbetet som måste
göras, och det måste göras fort.» Så långt
Dos Passos med hans i och för sig
berättigade appell till medborgaren inom diktaren.
Vad han förfäktar, är den socialistiska
realismens ståndpunkt, enligt marxistiska
kritiker och författare den enda form av
diktning som förtjänar benämnas social: allt
annat slags dikt är i deras ögon privatdikt
och som sådan reaktionär.
Själv ville jag göra mig till talesman för
en mer vidgad syn på dikten som social
faktor. Uppfyller inte också
centrallyrikern, som mediterar under stjärnvalvet och
förnimmer det gåtfulla i att vara född till
människa och att vara en del av universum
— uppfyller inte också han en social funk-
268
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
