Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Diktens socialitet. Av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Diktens socialitet
tion? Är den diktare som vill uttrycka sin
av många komponenter sammansatta
upplevelse inför ett träds skönhet eller havets
mäktighet med nödvändighet skaparen av
asocial dikt? Åtskilliga konstens och
diktningens kommissarie typer menar det.
Privat stämningslyrik är och förblir något
mindervärdigt och har inget
existensberättigande i vår kollektivistiska tidsålder,
säger den socialistiska realismens
företrädare, för vilka människan bara finns till
som socialgrupp. Mot dem ville jag
invända, att också s. k. stämningslyrik,
riktad till den enskilda individen, kan ha en
bestämd social funktion. En skapare av
sådan poesi fyller ett behov i samhället: han
fyller individernas behov av kontemplation
och inre samling. Hade t. ex. inte Blake
och Baudelaire ett slags social mission, när
deras poesi var till tröst och styrka för
otaliga soldater under världskrigen?
Diktens långseglare, opererande på drömmens
farvatten, poesiens visionärer och
djup-vattensdykare kan ju också ge människor
de upplevelser som plötsligt vidgar och
berikar deras värld och ger den nya
nyanser — och detta måtte väl vara en social,
en medborgerligt förtjänstfull gärning?
Sådana diktare söker sig ofta till de mytens
källor som är hela mänsklighetens
egendom. Enligt mitt sätt att se vore det att
anlägga ett alltför trångt och fattigt
perspektiv på diktens sociala funktion, om
man som asocial kategoriskt utdömde all
dikt som inte omedelbart appellerar till
människor just i deras egenskap av
samhällsvarelser. Det finns utan tvivel en
livsfientlig dikt, en asocial dikt: den är
sig själv nog, den ser konsten som ändamål
i sig. Helt annorlunda med den romantiska
dikt som med skönheten som medium
uttrycker sin skapares vision av världen som
totalitet och människan som en del av
kosmos. En svensk romantisk poet, Harry
Martinson, som i sin diktning ständigt
anlägger ett kosmiskt perspektiv, härleder
också ur sin kosmiska syn och panteistiskt
färgade livskänsla en etik som enligt min
uppfattning måste tillmätas ett stort socialt
värde. Martinson säger i en programmatisk
uppsats: »Den framtida människans
livssyn kommer att bli kosmikerns, och med
kosmikerns livssyn menar jag då att
människan i sitt tänkande så väl som i sin
konst alldeles upphör att anhålla om någon
samhällelig ursäkt för att hon sjunger om
gräs och sol och hav. — Nu om aldrig förr
är vi i behov av en etik som kunde uppstå
direkt ur kosmisk gripenhet och förundran,
en etik bottnande i en livssyn som alltid
håller i sikte de självklara källorna, de
bärande och universella, de som finnas där
oberoende av människan och som inte
människan skapat. En sådan etik skulle
om den i tid hade varit levande verklighet
i vår värld ha kunnat rädda världen och
mänskligheten från oändligt mycket av
allt den fått genomlida.»
På en diktare har man rättighet att ställa
det grundläggande kravet att han i sitt
verk sammanpressar en så komplex
erfarenhet av världen som möjligt. Det ligger
i sakens natur, att den litteräre
propagandisten för den eller den politiska åsikten i
nittio fall av hundra åstadkommer en
förtunnad dikt: hans verklighetssegment
är för litet, eller rättare sagt: han
underordnar sig en för trång aspekt; dogmen och
doktrinen binder ofta skygglappar på
honom. Rationalist eller romantiker, är
diktaren en medborgare i ett samhälle, som är
inrättat efter maktens skala. Som politiskt
engagerad person måste också poeten
använda grovkalibriga vapen och ställa sig
under fanor, vilkas färger inte uppvisar
några schatteringar. Men hans samvete
som konstnär bjuder honom att erkänna
hur förenklad den politiska schematiken är:
det svarta är sällan så ensidigt svart, det
vita aldrig så änglalikt vitt som den
politiska doktrinarismen vill göra det till.
Så uppstår ofta för den politiskt engagerade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
