Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Vild-Hussen och Döda fallets uppkomst. Ett 150-årsminne. Av Helge Gullberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H elge G ullberg
sig en omkring två och en halv mil lång
sjö, Ragundasjön. Det var alltså en
tämligen stor sjö men på sina ställen rätt smal;
dess största bredd uppgick ändå till tre
kilometer. Smalast var den i sina övre delar,
där den var en typisk älvsjö. Där
Hammarforsen nu befinner sig, snörptes sjön starkt
ihop, och ett strömdrag kunde förmärkas,
i synnerhet i fjällflodstider. Sjöns nedre
partier hade vida, lugna vattenytor; de
bredde ut sig över vad som nu kallas
»bottnarna», d. v. s. de torrlagda sjösträckorna.
I sjöns nedre del befann sig en grund vik,
Sandviken, omgiven av Bobergsudden i
väster och Kvarnudden i öster. Öster om
den senare kastade sig Indalsälven nedför
Storforsen. Denna bestod av ett brant
stup, kallat Gedungsen, vartill slöt sig en
lång fors, Edsforsen. Vid fallets fot möttes
de nedstörtande vattenmassorna av ett
starkt splittrat, flera meter högt klipparti.
Detta kastade dem åter mot höjden i en
väldig kaskad.
Edsforsen var inklämd i en delvis mycket
trång klippränna och torde ha varit en
kilometer lång. »Hela vattenfallskomplexets
höjd närmade sig kanske Tännforsens eller
Stora Sjöfallets. På grund av denna
säregna byggnad och Indalsälvens stora
vattenrikedom måste Storforsen vid högvatten,
alltså kring midsommar, ha erbjudit ett
skådespel utan motstycke i Sverige», säger
Karl Wedholm i en uppsats i Svenska
Turistföreningens årsskrift 1934.
I den förut nämnda Sandviken mynnade
en obetydlig bäck, Boängsbäcken. Mot
söder begränsades viken av en sand- och
grusås, kallad Remmen. Dennas bredd
uppgick till omkring 200 meter, och den lägsta
punkten på dess rygg låg bara omkring 11
meter över sjöns yta. Ur åsens leriga bas
vällde fram en vattenrik bäck,
Lokängs-bäcken. Den bildades av vatten från
Ragundasjön, som sipprade genom Remmens
sand- och gruslager. Lokängsbäcken flöt i
sydlig riktning genom en sumpig dalsänka,
Lokängarna, och förenade sig ett stycke
nedanför Storforsen med Indalsälven.
Ragundaborna hade av ålder hyst den
uppfattningen, att Indalsälven
ursprungligen hade mynnat ut i Ragundasjön genom
Sandviken och Lokängarna, men att älvens
stränder någon gång rasat igen och täppt
till flodfåran. Då hade älven måst söka sitt
utlopp österut och Storforsen uppkommit.
Denna gamla förklaring delas på sätt och
vis av nutidens geologer. De anser, att den
av Ragundaborna angivna leden har varit
Indalsälvens lopp före istiden, men att
inlandsisen spärrat flodfåran med mängder av
rullsten, grus och lera och sålunda tvungit
älven att övergiva sitt ursprungliga lopp
och därvid ge upphov till Krångedeforsarna
och Storforsen.
Sjuttonhundratalets människor hade inte
sinne för det ståtliga skådespel som
Storforsen erbjöd. De anlade mera utilistiska
synpunkter. För Ragundaborna var forsen
av två skäl en källa till förargelse. I
Indalsälvens nedre ådal kunde ett givande
laxfiske bedrivas, men laxen förmådde aldrig
arbeta sig uppför Gedungsens höga stup,
och därför gick Ragundaborna miste om en
viktig inkomstkälla. Än värre var det, att
timmerstockarna från de stora skogarna
ovanför fallet obevekligt slogs i spillror i
Storforsen. Eftersom den sålunda inte kunde
användas såsom flottningsled, fick skogarna
stå outnyttjade och förmultna.
Man hade länge funderat på att bana en
ny väg för Indalsälven förbi Storforsen för
att på så sätt skapa en flottningsled och
skaffa laxen tillträde till Ragundasjön.
Redan på Karl XII:s tid framlades en plan
i detta syfte, men kungens död satte stopp
för dess förverkligande. På 1761 års riksdag
togs frågan upp på nytt, och några år
senare fick dåvarande filosofie magistern,
sedermera kyrkoherden Jacob Stenius i
uppdrag att undersöka möjligheten att rensa
upp Storforsen. Han förklarade
uttryckligen, att denna fors inte kunde göras flott-
272
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
