Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Tysk litteratur vid ett vägskäl. Av Günter Dallmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ty sk litteratur vid ett vägskäl
Av Günter D allm ann
Es stirbt kein Licht, kein Funke geht verloren.
Kraft wächst aus Kraft in Sturz und Untergang.
A us Katastrophen wird die W elt geboren,
und alles Leichte aus bezicungnem Zwang.
Und ampuiiert man dich bis beinah zu den Hüften,
so hüpfst du auf den Händen munter fort.
Es grünt aus Felsgestein. Es blüht aus Grüften.
Der Leib verwest. Lebendig bleibt das Wort.
Carl Zuckmayer, Glückwunschverslein
fur Thomas Mann.
\_J> V ANST AENDE versifierade
hyllning för Thomas Mann ingår i den enda dikt
som stod att läsa i det specialnummer av
Die Neue Rundschau som i New York—■
Stockholm utkommit den 6 juni 1945 för att
hedra den då sjuttioårige Thomas Mann, den
exilerade tyska litteraturens främste. Vi har
tagit oss friheten att citera femtioåringen Carl
Zuckmayers hyllningskväde icke minst på
grund av att det bär —- och uppbär —
rubriken »Kleine Sprüche aus der
Sprachverban-nung». Redan i och med rubriken har den
landsflyktige författaren och dramatikern
velat antyda ett för de exilerade synnerligen
besvärande problem: moderspråkets
kringirrande i en främmande värld och
språkförbistringens samt språkförblandningens ej
alltid hälsosamma inflytande på
originalspråket, i synnerhet det litterära. Med en ironi
som endast nödtorftigt kan skyla tragiken
och bitterheten bakom denna upplevelse talar
Zuckmayer i sin dikt om »der
Sprachverban-nung Jammer» och om lyckan att
åtminstone då och då det skapande geniets alster
ännu präntas på originalspråket, i det här
fallet på tyska. Men i de av oss citerade
stroferna har denne diktare även gett uttryck för
ett framtidshopp trots allt. Trots att den
tyske författaren och skalden i landsflyktens
karga atmosfär får kompromissa med
översättningens urvattning och
tolkningssvårigheterna, så att han ibland får känna sig
»amputerad» både till kropp och själ, trots alla
dessa katastrofer går ingen gnista förlorad,
intet ljus slocknar helt, den amputerade
skuttar fram utan ben i värsta fall, på
händerna, och om än kroppen dör, så förblir
ordet, det heliga och helgade ordet,levande.
Här är med några flyktiga streck den
situation antydd som i så hög grad karakteriserar
en betydelsefull gren av tyskt författarskap:
den tyska litteraturen i landsflykt, som
emellertid i och med det andra världskrigets
upphörande måste sägas ha nått ett visst
vägskäl. Det är inte vår avsikt att prestera en
total och alltomfattande återblick på den
exilerade tyska litteraturens kraftutveckling
under mer än tolv dramatiska och
skickelsedigra år. Men vi hoppas att med vår
granskning kunna uttrycka några för denna
litteraturs existens betydelsefulla och för
framtiden beaktansvärda drag. För en hel del år
sedan skrev den 1944 bortgångne franske
författaren Georges Duhamel dels att den tyska
litteraturen knappast utvecklat något
storverk efter sjutton- och adertonhundratalets
litterära förgrundsgestalter och dels att det
utbrutit ett fullständigt mörker i Tysklands
litteratur, eftersom samtliga betydande
tvska författare lämnat landet efter Hitlers
maktövertagande. Det ligger utanför ramen
för vår uppsats att ingå i polemik mot det
första påståendet; fast det skulle fresta
undertecknad att vilja slå ett slag för tysk
litteratur efter Goethes och Heines död.
Men vad det andra påståendet angår, så kan
det minst sagt kallas smickrande, helst som
man inte har anledning att bakom den
skarp-tänkte Duhamels ord förmoda något slags
fransk artighet. I och med att Thomas Mann
bröt med Hitlertyskland, kunde Duhamels
uttalande anses skäligt. När Mann vid
årsskiftet 1936/37 framträdde med det manliga
svaret till dekanen vid Bonnuniversitetets
filosofiska fakultet — med anledning av att
universitetet fråntagit honom
hedersdoktorvärdigheten efter det han blivit frånkänt tyskt
medborgarskap -—- (utkommet i Zürich, där
diktaren då vistades, under titeln Ein
Brief-wechsel), undanröjdes tidigare tvivel om
hans ställning. Till året 1936 utkom det ännu
böcker av honom i Tyskland, och mången
undrade om han i likhet med en Hans Carossa
och den åldrige — för att icke säga senile —
Gerhart Hauptmann skulle vara hågad att
förgylla tredje rikets av dr Goebbels skötta
avdelning för de sköna konsterna. Så blev
emellertid icke fallet, och därmed företog
286
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
