Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Tysk litteratur vid ett vägskäl. Av Günter Dallmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G ü n t e r D allman n
kommer människorna ej att upphöra att bygga på
sitt hus — och till och med då det blir uppslukat av
floden, har arbetet icke varit förgäves. Vilket öde
som än är bestämt för oss — vi är kallade att
överleva. . . . Jag tror, det spelar ingen roll, till vilket
väderstreck man vänder sina steg: den inre vägen
ligger klar och öppen framför oss.
Här framskymtar ingen ironi — inte heller
den romantiska ironins leklust — och ej heller
satirens piskrapp, programförklaringen är
lågmäld men stolt och värdig: exilen är inte
någonting helt meningslöst, den inre vägen
är klar för den tyska litteraturens budbärare
i förskingringen, den ansluter sig till de
traditioner som en gång fick heta das Wahre,
Gute, Schöne och som Goethe uttryckt med
det moraliska budskapet: Edel sei der Mensch,
hil f reich und gut!
Många av de tidigare här av oss nämnda
representanterna för den tyska litteraturen i
landsflykten är kända för svensk publik
genom översättningar, och på senare år har ju
Stockholm också blivit säte för utgivning av
värdefulla böcker av tyska författare på
originalspråket. Stockholm gjorde därmed en
vacker insats -— som ännu en senare tysk
generation säkert kommer att bevara i
tacksamt minne —, en insats som började, när
bokbålen flammade upp i det nazistiska
Tyskland icke blott med
regeringsledamöternas välsignelse utan ledsagade av
hyllningstal och glädjedemonstrationer av den tyska
kulturens och den akademiska lärdomens
spetsar, och en väsentlig del av tysk dikt
och prosa blev hemlös. Så kom det sig att
man, när man i dag bläddrar igenom tyska
böcker skrivna i exilen efter 1933, som
utgivningsort finner de mest skilda platser i de
mest skilda länder, från Holland och
Tjeckoslovakien, Schweiz, Frankrike, Sverige till
Ryssland, Mexiko och Förenta Staterna.
Givetvis skrumpnade de rent ekonomiska
förutsättningarna för en blomstrande tysk
förlagsverksamhet och därmed chanser och
tillfällen för de verksamma tyska författarna i
kapp med att »livsrummet» för den fria
kulturen och framåtskridandets och humanitetens
budskap blev mindre och mindre: de exilerade
tyska författarna och diktarna kände sig
undantagslöst solidariska med kosmopolitismens
europeiska, mellanfolkliga kulturtraditioner
och sociala syften. I den mån Stortysklands
krigiska aktivitet vällde fram från de gamla
riksgränserna över Rhenlandets
återmilita-riserade område och Saarlandets slätter, över
Österrike och Tjeckoslovakien och sedan kul-
minerade i nedkämpande av det Frankrike
som återigen blivit terre d’asile för många
landsflyktiga tyska och tyskspråkiga
skriftställare och publicister, fullbordades den tyska
exillitteraturens existensnöd. I och med
Frankrikes fall — bakgrunden till Franz Werfels med
medryckande vitalitet och mycken
spiritualitet skrivna skådespel »Jacobovski och
översten», som ju också i Sverige framförts med
stor framgång — blev denna existensnöd till
en avgörande kris. Författaren Walter
Hasenclever och några andra tog sitt liv i ett
Frankrike, där redan Gestapo hade börjat jakten
efter icke-önskvärda. Lion Feuchtwanger,
Werfel, Stefan Zweig och Heinrich Mann
kunde rädda sig undan griparmarna.
Feuchtwanger har, först i Unholdes Frankreich (på
svenska »Ett oblitt Frankrike»), sedan i den i
Stockholm på tyska utkomna romanen
Simone, skildrat de två Frankrike:
sammanbrottets och främlingshatets laisser passer
och å andra sidan motståndsandan
förkroppsligad i den ljuva flickgestalten Simone
Plan-chard, en senfödd Jeanne d’Arc som hämtar
näring ur det österländska visdomsordet:
»Vem — om inte du? När — om inte nu?»
Även om det aktivistiska inslaget i den
tyska exillitteraturen är förhållandevis
kraftigt, kan det inte vara tal om att
litteraturkritiken »på förekommen anledning» bör
avstå från att värdesätta dessa alster enligt
rent litterära bedömningsgrunder. Det är ju
givet att författare, och i synnerhet tyska
författare som på ett så handgripligt och
sårande sätt upplevt ett revolutionerande kaos,
där kulturens och civilisationens s. k.
hävdvunna förutsättningar och former helt enkelt
spolades över bord och politiken kom att
mästra både konsten och vetenskapen, inte
kunde stillatigande eller oberört gå förbi
denna katastrofartade utveckling, som
berövade dem existensgrundvalarna. Gårdagens
värld, då bildningens förfining och kulturens
renodling var högt aktade värden och då
Schillerraden »Drum soll der Sänger mit dem
König gehen, sie beide wohnen auf der
Mensch-heit Höhen» ännu inte fått någon parodisk
eller rent av löjlig bismak, gick i kras, den
föll ohjälpligt sönder inför den totalitära
maktpolitikens brutala basunstötar. Det blev
en ytterligare katastrof för den tyska anden,
då den kvasivetenskapliga arierparagrafens
pogromlagstiftning skilde på äkta och oäkta
tyskar. Frihet, emancipation och demokrati,
som upplevt en icke precis långvarig blomst-
288
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
