Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Tysk litteratur vid ett vägskäl. Av Günter Dallmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tysk litteratur vid ett vägskäl
över framgångsrika tyska författare är Ernst
Glaeser, född 1902, och Joachim Maas samt
Bertold Brecht, födda några år tidigare, de
yngsta. Flertalet är femtio- och sextioåriga,
till och med sjuttioåriga. Det är klart att
denna litteraturgren brottas med ett väldigt
Nachwuchsproblem. D. v. s. de förlag som
under åren efter 1933 givit ut tyska böcker
har helst dragit sig för att brottas med det,
de har först och främst betraktat sig som ett
slags ryktbarhetens och rutinens
testamentsexekutörer. De har därmed utövat en högst
respektabel och för de berörda författarna
livsviktig verksamhet samtidigt som det tack
vare dessa förlag ändå kunde bli en viss
sanning i Stefan Zweigs tidigare citerade ord
om landsflyktens för den skapande anden
befruktande krafttillskott. Men det är
självklart att varken en förlagsverksamhet eller
en bokproduktion som enbart satsar på
redan kända, klingande författarnamn och
uppgör sina affärskalkyler helt därefter, gör
tillfyllest för den berörda litteraturen. Där
uppstår ett tomrum och en förgubbning
som kan bli av programmatisk betydelse.
Själva åldersstrecket betingar hos de flesta
författarna en inställning till livet som också
färgar av sig på hur de uppfattar och återger
den litterära problematiken. Författare som
är sextio, sjuttio år gamla är högst sällan
i stånd att utveckla eller nyskapa en litterär
form och tankestil, som kan bli banbrytande
för den efterföljande generationen; de må
stå så högt som helst på framgångens brant
och vara så fullfjädrade konstnärer som
helst: den experimentlusta och den ofta
revolutionerande fränheten i form, stil och
innehåll, som nu en gång brukar utmärka
de yngre författarna (gärna under baneret
Epatez le bourgeois!), mäktar de äldre och de
gamla inte längre med. Deras utveckling har
nått högt, men den är fastlåst i förhållande
till det nya liv och de nya impulser som de
yngre och de yngsta representerar. Man
behöver endast läsa Werfels, Zweigs, Thomas
Manns m. fl. av de mest framstående och
oomstridda tyska författarnas senare
prosaverk för att förstå vad jag åsyftar. Mitt
inpass innebär ingen kritik mot
vederbörande, men det går inte att blunda för själva
faktum. Tyvärr har detta faktum tydligen
icke i större utsträckning förmått förlagen
i fråga till en tankeställare ■— annars skulle
inte all Nachwuchs i den tyska litteraturen
utanför tredje rikets stängsel nästan helt lysa
med sin frånvaro Rent affärsmässigt ville
förlagen givetvis gå minsta motståndets väg,
d. v. s. de tryckte och tryckte om de redan
kända författarna, vars ryktbarhet
garanterade en viss upplaga. Man behöver inte med
någon upphöjd moralisk indignation peka
på dessa förläggares affärssinne, ty de har
hela tiden ändå fått arbeta i motvind. Men
man skall å andra sidan aldrig förlora ur sikte
det allvarliga spörsmål som hänger ihop med
den av oss påpekade bristsjukdomen inom
tysk litteratur efter 1933. Det är tydligt att
nya krafter endast kan väntas bryta fram
och få gehör inifrån.
Den sorgliga situation tysk dikt i
landsflykten råkat i hänger i viss mån samman
med det sistnämnda spörsmålet av närmast
ekonomisk natur. Men här yppar sig också
katastrofen med hela sin allvarliga innebörd.
I varje lands litteratur är lyriken den
konstform där språket erfar sin mest noggranna
och även ömmaste omsorg, omformning och
även omvärdering, där modersmålet kan
utvecklas till yttersta sublimitet, till den musik
som prosan äger endast i sina mest subtila
och upphöjda uttrycksformer. Skenbart
»tomma» ord och »torra» begrepp kan genom en
poet förlänas skönhetens och tankens
högtidlighet. Emellertid är de poeter av tyska
språket, som efter 1933 fick sina dikter
publicerade, ganska lätträknade. 1934 utkom på
Paris-förlaget Europäischer Merkur — där
även Ernst Glaesers prosa sedan funnit en
fristad — den tidigare kända satirikern och
lyrikern Walter Mehrings dels lyriska dels
politiska kampdikter under den aggressiva
titeln »Und Euch zum Trotz. Chansons.
Balladen. Legenden». 1935 publicerade ett
förlag i Karlsbad »Verse der Emigration»,
en icke alltför väl sovrad antologi, och 1938
utkom i Paris den tidigare framförallt som
teaterkritiker och publicist kände Alfred
Kerrs (f. 1867) äldre och nya dikter i ett litet
band »Melodien». Dikter av konstkritikern
och lyrikern Max Hermann-Neisse, flykting
i England, utkom under kriget i London.
Även den tidigare av oss nämnde begåvade
Bertold Brecht lyckades få ut en del av sitt
diktverk. Betecknande blev ödet för de
dikter som en högst begåvad yngre tysk lyriker
vid namn Hans Reinow — han lever förresten
sedan en del år tillbaka mycket
tillbakadragen någonstans i Sverige -—• lyckats få ut
1940 på ett ansett schweiziskt förlag. Dessa
vackra dikter fick den symboliska titeln
291
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
