Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Svensk folklivsforskning. Av Gösta Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gösta
Berg
ningen för övrigt, när det gäller tolkningen av
äldre historiska källor, kunna räcka en
hjälpande hand också åt forskningsgrenar, som
ägna dem uppmärksamhet ur andra
synpunkter. Jag tänker t. ex. på rättshistorien men
även lingvistiken.
Som viktiga hörnstenar vid ett klarläggande
av den folkliga kulturutvecklingen är
slutligen att nämna föremålen. Historikerna kalla
gärna etnologien »föremålsforskning» •—
ungefär som Harald Hjärne älskade att
tillrättavisa sin tids »kulturhistoriker» genom att
kalla deras vetenskap »privatsedernas
historia». Detta språkbruk för lätt vilse, därför
att det ger intryck av att det är föremålen
som sådana, till vilka uppmärksamheten
knytes. Och likväl är det i första hand
vittnesbörd om metoderna inom näringslivet, om
handelsvägar och handelsförbindelser, om
samfundsliv och kulturnivå, som forskningen
ur dem försöker utläsa. När Sigurd Erixon
säger, att det är föremålen som ge »de bästa
möjligheterna att erhålla fasta hållpunkter
under längre tillbaka liggande skeden, då
alla andra källor oftast tiga eller äro alltför
obetydliga», står detta yttrande i samklang
med vad den danske historikern Erik Årup
för några år sedan fann det angeläget att
framhålla: »Endnu helt op til vor tid har man ikke
forstaaet, at levningen, lige fra Peterskirken
selv til den falske veksel, er en saa langt
sikrere kilde til viden om fortiden, end en
beretning om Peterskirkens bygningshistorie
eller vekselfalsknerens beretning om hans
særlige tilfælde.»
Europeisk folklivsforskning äger genom
tillgången till ett om också endast sporadiskt
historiskt material ett försteg framför
etnografien, som för de flesta folks vidkommande
står utan säkra data från äldre epoker. Den
tid är nämligen nu förbi, när man trodde sig
på grundval av uteslutande etnografiskt
material kunna med säkerhet konstruera den
historiska utvecklingen. Den amerikanske
sinologen Berthold Laufer har med några ord
givit bakgrunden till denna pessimism även
kunskapsteoretiskt: »The unexpected, the
unforeseen, has always happened; and this
is what cannot be supplied or supplemented
by the logic of our rational mind.»
Årtiondet efter det Wärend och Wirdarne
utkom såg Nordiska museet födas, inte utan
sammanhang med Hyltén-Cavallius’
banbrytande gärning. Därigenom togs ett för
framtiden utomordentligt viktigt initiativ till ett
grundligare studium av svensk folklig kultur.
Det skulle emellertid dröja ett par årtionden,
innan tiden var mogen för en vetenskaplig
bearbetning av det inströmmande materialet.
I viss mån framdrevs en sådan redan av det
museala arbetet. För att vinna allmänhetens
intresse och för att ge utställningen mera
liv var det Hazelius’ tanke att ge verkliga
avsnitt ur folklivet, alltså interiörer ur
bondstugor och verkstäder med figurer i sina
dräkter sysselsatta med olika arbeten. För
att kunna ordna dessa med några anspråk
på akribi var det nödvändigt att bedriva
studier och man kan konstatera hur museets
folklivsarkiv växte fram ur de
reseanteckningar som gjordes i detta sammanhang.
Senare tillkom Skansen och påskyndade ännu
mera denna utveckling. Artur Hazelius själv
var fullt upptagen av själva samlingsarbetet
men sökte därjämte redan från början att i
tryck framlägga valda delar av de rön som
gjordes för allmänheten — han var en svuren
fiende till all exklusivitet på det museala
området! För ändamålet knöt han till sig en
krets av sådana personer, som redan tidigare
i olika sammanhang kommit att intressera
sig för svensk kulturhistoria och han sökte
redan på ett tidigt stadium skapa
publiceringsmöjligheter för deras bidrag.
Det var emellertid först sedan Nils Edvard
Hammarstedt blivit anställd vid museet,
som det vetenskapliga arbetet började spira
på allvar vid denna institution. Det har blivit
sagt, att när Hammarstedt i museets
Meddelanden 1894 publicerade sin första mera
ingående undersökning »Om smöjning — d. v. s.
jorddragning och träddragning — och
därmed befryndade bruk. Ett försök att genom
jämförelse med motsvarigheter hos andra
folk framvisa innebörden av en svensk
forn-sed», visar den långa underrubriken, att
man nu står i förgården till ett nytt stort
verksamhetsfält, som inte längre är
samlandets utan den vetenskapliga bearbetningens
(Nils Lithberg). Denna uppsats följdes av en
hel rad undersökningar med allt mera
fördjupade perspektiv och en allt större kritisk
skärpa. I huvudsak höll Hammarstedt sig i
sin forskning inom folksedens domäner och
kom därvid snart under starkt inflytande
av den tyske religionsforskaren Wilhelm
Mannhardt. Vid dennes teorier om maktens
konservering och regenerering fasthöll han
till sin bortgång, om han också senare vidgade
perspektiven och ägnade stor uppmärksamhet
296
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
