Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Filmkrönika. Av Yngve Kernell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Yngve K em ell
het, så att han måste nosa sig fram med hjälp
av sin snälla hund. Av denna film finner
man, i hur stort behov kriminalberättelserna
är av en ny Scheherazade.
Visserligen finns ju redan Hitchcock, och
för en liten tid sedan fick vi se hans
Trollbunden, men den minns man mest som en
ytterligt populärt upplagd lektion i
psykoanalys, d. v. s. en friserad psykoanalys utan
sina mustigare symboler. Hitchcock har satt
stora glasögon på Ingrid Bergman, för att
hon skall se hjälpligt förläst ut och verka
respektingivande som läkare på ett
psykiatriskt sjukhus. Enligt psykoanalytiska
metoder behandlar hon folk, som bits och klöser
på grund av hemska upplevelser i sin
barndom. Bland hennes patienter finns bland
andra en karl, som kollapsar, så snart han
får se svarta ränder mot ljus botten.
Dessutom är han misstänkt för mord. Ingrid
Bergman trevar sig behändigt utmed de svarta
ränderna djupt ned i hans undermedvetna,
så att han simsalabim blir frisk och hon kan
gifta sig med honom. Hitchcock har
emellertid gjort Gregory Peck alltför trovärdigt
sinnesrubbad, och man tror inte, att ränderna
så lätt skall gå ur hans randiga
undermedvetna. Det är inte första gången, som
kriminalförfattare försöker dra in den fantasifulla
psykoanalysen i kriminalsagorna, och det
verkar inte som om den passade där. I den
här filmen verkar Ingrid Bergman också litet
för sund och oberörd av tillvarons
vedervärdigheter, och det är att fatta som en
hyllning till hennes förtjusande friska
kvinnlighet, när man inte tror henne riktigt om att
kunna se tvärs igenom vårt skumma
undermedvetna ens med glasögon. Glasögonen
missklär henne inte, men man trodde att
det skulle passa henne mycket illa att bli
utklädd i hetsigt temperament med
tillhörande tjocka, svarta ögonbryn och svart
hår. I själva verket har hon dock sällan spelat
så naturligt, som när hon i Högt spel i
Saratoga är lidelsefull halvblodskvinna och svänger
med sin parasoll och vippar med sin turnyr.
Hennes motspelare Gary Cooper däremot
varierar endast sin vanlige, knotige, hygglige
cowboy. Edna Ferbers bestsellerbok om den
sköna, lättfärdiga Clio har här gjorts till en
underhållande men föga djupsinnig
skälm-och rövarhistoria, och där har Ingrid Bergman
mera än förut fått tillfälle att visa, att hon
är en stor skådespelerska.
När herrarna i Hollywood nu haft djärv-
heten att klä henne en gång i glasögon och
en gång i svart peruk, är det kanske inte
så djärvt att de också har försökt klä henne i
nunnedok. Man skulle kanske också ha gillat
det, om inte Klockorna i S:t Mary hade
varit ett så verkligt genant enkelt och banalt
verk. Ingrid Bergman är här en skolmamsell
i nunnedok och Bing Crosby hjälper henne
som hurtig, katolsk präst att uppfostra,
barnen, och det blir så billigt hurtigt och
joltigt. Det har redan länge varit på modet att
låta kristendomen spela fotboll med unga
pojkar. Här låter man den också ge lektioner
i boxning, och det klär inte ett dugg.
De som efter en sådan film mår en smula illa
av filmkonstens förljugenhet, kan bli belåtna
av att se de bästa svenska filmerna för året,
exempelvis Brita i grosshandlarhuset efter
Harald Beijers digra roman. Det är en sådan
svensk film, där filmbolaget går köksvägen
och låter det lantliga hembiträdet bli förälskat
i herrskapets pojke. Sådana filmer brukar
annars verka som om de vore hopkomna av
den aktade hembiträdeskårens allra enklaste
medlemmar, och som i en spöksyn ser man alla
dessa bedrövliga Annor Lans, som har
plumsat omkring i så mycken följetongsromantik.
Det visar sig emellertid vara något så
märkligt som en riktigt bra svensk film, en som med
enkla renhåriga medel når ett gott
konstnärligt resultat. Till stor del är detta Eva
Dahl-becks förtjänst. Hon var mycket bra redan
som den småsnälla litet tarvliga fjollan i Den
allvarsamma leken, och här är hon ännu
bättre. Om hon visar flera drag av grekisk
gudinna än vad som normalt brukar komma
på ett svenskt hembiträdes lott, så inger det
bara längtan att få se henne i andra roller.
En besvikelse blev emellertid en annan
realistisk svensk film, I dödens väntrum,
efter Sven Stolpes roman, och det fastän
Viveca Lindforss i den kvinnliga huvudrollen
var bättre än på länge. Visserligen blev man
uppskakad av denna sjukhusskildring, men
inte av handlingens tragik utan av
tuberkulosen själv.
Verkligt trovärdig och renhårig realism är
ett utmärkande drag för Åsa-Hanna efter
Elin Wägner, med Bang vid
filmmanuskriptet och Aino Taube i titelrollen. Människorna
där verkar över lag riktigt framställda,
samtliga med mer eller mindre övertygande
småländsk skorrning. Förresten, om en naturlig
skorrning kommer sig av missbildning hos
gomsegel eller tungspen, måtte Aino Taube
302
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
