Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Gustaf Hilleström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
norna, symboliserade av de feta flugorna, se
till att ingen glömmer bort den ständigt
aktualiserade skulden. En gång om året, på
åminnelsedagen av mordet på Agamemnon,
samlas dessutom kung och folk framför den
grotta, varifrån härskaren suggererar sina
trogna till övertygelsen om att de dödas
skuggor för ett dygn återvända till jorden.
Med en till det groteska transponerad extas
och förtvivlan går folket upp i detta möte.
Till detta de ohämmade lidelsernas,
ångestens och ruelsens hemvist kommer den
hemlöse Orestes, en förfinad, intellektuell Hamlet.
Han drivs till Argos inte för att hämnas på
sin faders baneman utan för att finna ett
hem, en förankring i tillvaron, ett
livsinnehåll. Elektras förnedring, den vedervärdiga
bilden av moderns, Klytaimnestras,
moraliska förfall och slutligen folkets andliga
elände tvinga honom att ta parti och driva
honom fram mot det dubbla mordet. Han
vet sig stå fri och begår sina ogärningar för
sitt folks skull med en undermedveten
längtan efter gemenskap. Till vad nytta? Systern,
som drivit honom till dådet, faller ihop, då
önskedrömmen blivit verklighet, och
förvandlas till ett gudarnas ångrande offer,
folket vill hellre den lugna underkastelsen än
frihetens ansvar. Förföljd av erinnyerna drar
den förtvivlat ensamme vidare ut i världen.
Den aktive motståndsmannen har gjort sitt.
Lugna samhällsförhållanden äro inte hans
arvedel och aktiv ateism lämpar sig inte för
samhällets stora massa.
Det dubbelbottnade i Sartres omdiktning
av atridernas blodiga släktsaga framgår klart
av detta korta referat. I likhet med O’Neills
och Giraudoux’ omtolkningar av samma stoff
är Sartres drama ett inlägg i den aktuella
debatten. Men medan O’Neills mästerverk
»Klaga månde Elektra» (uppfört på
Dramaten 1933) är en demonstration av 20-talets
psykoanalytiska djuplodning av
människosjälen och Giraudoux’ »Electre» en något
sofistisk men subtil intellektuell lek, är
»Flugorna» ett patetiskt försvar för våld mot
våldet i en rättslös tid. För Orestes återstår
blodshämnden som den enda utvägen.
Regissören, Alf Sjöberg, tog främst sikte
på det kaotiska i ett till primitiv urtid
transponerat efterkrigs-Paris och gav föreställningen
en våldsam rytm, ett tempo furioso, som
stundtals närmade sig hysteri. Redan i
skulptören Gråtes arkaiskt expressionistiska
scenbilder överbetonades det våldsamma. Första
bilden var kanske i gyttrigaste laget i två
plan med ett fasaväckande, blodbestänkt
Zeushuvud och en minoisk monumentaldörr
till atridernas borg som huvudelement. Den
andra, ett ultradramatiskt skulpturalt
berglandskap, var en kongenial skådeplats för de
upprörda scenerna kring Aigistos’ åkallan av
de döda. Sista aktens Apollotempel var i sin
enkelhet av storartad verkan; en projicierad
mykensk kupolgrav med en väldig
kolossalstaty, på en gång något av primitiv kretensisk
kultbild och negerpåverkad surrealistisk
fe-tisch. Dessa konstnärligt märkliga, storslagna
scenbilder förlänade föreställningen på en
gång monumental kraft och dramatisk
uttrycksfullhet, som regissören inte tvekat att
begagna sig av. Andra aktens masscener med
en krälande, vrålande människohop under en
dystert svavelgul himmel och drivande svarta
moln voro gripande i sin ragnaröksstämning
-—■ en skräcksyn av andra världskrigets
marterade mänsklighet. Intrycket av feberdröm
förstärktes ytterligare av Hilding Rosenbergs
suggestiva musik. Flugbaletten i sista akten
var däremot ett onödigt påfund. Trots vissa
artistiska detaljer stod den i dålig kontakt
med det övervägande intellektuella dramat.
Humanisten Orestes hade en
utomordentlig interpret i Olof Widgren. Hans typ av
utpräglat modern akademiker, hans något
hämmade spel, den intellektuella spänsten
och skärpan voro goda förutsättningar.
Inlevelsen och intensiteten i uppfattningen
kommo honom att växa med rollen. Hans
jakobskamp med Gud, dramats kärnpunkt,
blev också dess höjdpunkt. Tyvärr stördes
man dock här liksom vid ett par andra
tillfällen av det myckna skrikandet. Mai
Zetterling, t. ex., som knappast har de personliga
förutsättningarna att fylla en gestalt av
Elektras kaliber, spelade oerhört forcerat för
att med yttre medel kompensera vad som
brast i inlevelse. Men om hon inte övertygade
som hysterika i dramats första och sista akt,
var hennes ljusa uppenbarelse betagande, då
hon iklädd sin vackraste klänning avbryter
den av Aigistos inledda sorgeceremonien och
i lyrik och dans för fram ett livsglädjens
evangelium mot ångesten och
samvetskvalen.
Karin Kavli, som 1929 slog igenom som
Kassandra i Aiskhylos’ »Agamemnon»
förkroppsligade på ett överlägset sätt den gamla
skökan Klytaimnestra, en gång Greklands
vackraste kvinna. Hennes härjade ansikte,
331
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
