Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Gustaf Hilleström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf Hilleström
hela hennes lurande gestalt utstrålade en
ohämmad kättja, en trots den sensuella
tillfredsställelsen aldrig släckt törst efter
verklig gemenskap. Det andliga och kroppsliga
förfallet accentuerades av de omedvetet
obscena rörelserna och röstens melodiskt dunkla
glöd, varmed hon ännu sökte locka och snärja
allt mankön. Kostymen à la Knossos
ormgudinna underströk ytterligare hennes
primitiva köttslighet.
Stig Järrel hade som Aigistos några
sublima ögonblick som den gamle härskaren med
slocknad blick efter en mannaålder i makt
och njutningar, trött på aldrig helt
tillfredsställd vällust och aldrig vilande
samvetsförebråelser. Uno Henning, en Zeus Otricoli
i purpur och guldlamé, vandrade omkring
som en världsvis, cynisk självhärskare,
tillsatt med några procent klassisk spexfigur och
parisisk resonör. Av Orestes sofistiske lärare,
slutligen, gjorde Åke Claesson en festlig
krumelur.
Sartres andra drama, enaktaren »Stängda
dörrar» (»Inför lyckta dörrar» heter det vida
bättre i Eyvind Johnsons nyligen
publicerade översättning), som Dramatens lilla seen
framförde under vårsäsongen, har en annan
prägel. I »Flugorna» utvecklas
motståndsrörelsens talesman Orestes, medan det
beståendes representanter förbli oförändrade.
»Stängda dörrar» utspelas i helvetet. De tre
agerande äro redan döda. Egentligen skulle
de då inte längre utföra vissa bestämda
roller utan existensen, ur jaget, borde framstå
i renodlad form. Emellertid upprätthålla de
sina konstruerade jag och kunna alltså icke
anses representera Sartres ursprungliga
varelser (ëtres en soi). Den form de en gång
stöpts i varken brister eller förändras för
tryck inifrån och utifrån. Allt eftersom de
tre personerna, som av ödet bestämts att
tillbringa evigheten tillsammans, infinna sig
i sitt helvete, ett banalt hotellrum i
1800-tals-rokoko, sätta de i gång med att martera
varandra. A deux skulle de nog ha trivts
ganska bra. Nu blir varje ord, varje
handling en länk i de pinokedjor, med vilka de
bearbeta varandra. Det successiva
blottläggandet av deras innersta, avslöjandet av tre
trasiga, sjaskiga människor är en studie i
ex-hibitionism och den intellektuella sadismen,
de utspekulerade gräsligheterna i detta
lufttomma inferno ha en frenesi, en furia, som
inte lämnar något övrigt att önska i
djävulskap. Men det hela är för arrangerat.
Konstruktionen har inte befriande utan
beklämmande verkan.
Det förbrända, intigheten i denna
helvetesinteriör kom knappast till sin rätt i Härje
Ekmans schabbiga hotellrum. Man förnam
inte de igenmurade fönstren och de borttagna
speglarna. Och effekten av dörren som
plötsligt öppnar sig mot en oändlig korridor var inte
tillräckligt skrämmande. En palm, hur
brunbränd och torr den än är, hör heller inte
hemma i ett sterilt helvete. I
personinstruktionen hade Alf Sjöbergs regi däremot nått
vackra resultat. Fascinerande var Tora Teje
som den lesbiska postfröken Inèz. Teje hade
gestaltat henne som en femme fatale, en
redan i livet fördömd, med en sådan intensitet
och etsande skärpa att de övrigas djävulskap
var betänkligt blek. Den strongt maskulina
klädseln, den hungriga blicken, dragen av
pervers liderlighet kring munnen förenades i
en högre enhet, en monumental bild av
cynism och ondska. Hon var en av
självförbränning sönderfrätt själ. Hennes gilj ande
till den sköna barnamörderskan Estelle var
hökens lek med duvan. Det tilltänkta offret,
Gunnel Broström, var den renodlade
societetsvampen som lever och andas i
sexualitetens dunstkrets utan förmåga att verkligen
älska. Som den kallhamrade egoist hon var
hade hon inget att giva och kunde heller inte
ta emot några positiva värden. En
skrämmande bild av frigid sexualitet och iskall
n j utningslystnad!
Uno Hennings desertör, f. d. pacifistisk
redaktör i Rio de Janeiro, hade den rätta
tonen av feg desperado. Men det hala,
opålitliga, ansvarslösa betonades icke tillräckligt
starkt. Den nevrasteniske hustruplågaren var
väl förfinad, väl städad i sällskap med de
två kvinnliga helvetesblomstren. Ulf Palme
var utomordentlig som våningsuppassaren
med ett insinuant hånleende och hala,
inställsamma rörelser, som dock klart sade
ifrån, att de endast voro finter och djävulens
bländverk. I sin flottiga, urvuxna kyparfrack
var den kutiga gestalten en talande reklam
för ställets syften.
I förpjäsen, Cocteaus monolog »Vox
humana» excellerade den tekniskt durkdrivna
Elsa Carlsson i en demonstration av en
åldrande kvinnas avskedssamtal per telefon
med sin älskare. Redan apparitionen, ett av
tårar, kättja och alkohol svullet ansikte,
hafsighet parad med demimondän elegans,
angav typen, den sensuella njutningsmänni-
332
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
