Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Gustaf Hilleström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
väl till att mana fram den stämning av
overklighet, det drömspel regissören velat
åstadkomma, men hur mycket bättre har inte
t. ex. Sibelius tonsatt narrens gripande sång
om ensamhet och död.
Dramatens konstnärliga verksamhet har
fått en icke oansenlig expansion genom
Studions tillkomst. Denna lilla enkla, intima
teater är idealisk för sceniska experiment och
vi ha också fått se några intressanta nyheter
där, förra året Cocteaus »Idolerna», nu i år
»Stängda dörrar». Ett annat franskt drama,
»Fästmännen i Le Havre» av Salacrou
öppnade höstsäsongen på samma seen. Salacrous
komedi är för den initierade en spirituell
travesti på gammal teater, främst 1800-talets
otaliga intrigstycken av Scribe och andra
pjäsfabrikörer. Men ämnet, de bortbytta
barnen, är nästan lika gammalt som teatern
själv och vid läsningen av Salacrous stycke
kan man förnimma replikernas eko genom
århundradena.
Regissören serverade detta teaterhistoriska
kuriosum som en sentimental sann berättelse
ur livet. För att demonstrera sina
teaterhistoriska kunskaper radade han vid
aktsluten upp de agerande i den grunda
halvcirkel framme vid rampen, som man ännu
gjorde på den tiden handlingen utspelas,
nämligen före första världskriget. Längre har
icke regissörens förmåga till sceniskt
återskapande sträckt sig. Aktörerna sjöngo var
efter sin näbb, för det kan väl inte vara
möjligt, att en regissör på vår nationalscen
i ett plötsligt anfall av gott humör instruerar
några av våra bästa artister till så disparata
rolltolkningar? Det hela blev en ryslig
historia, som jag helst vill draga en tystnadens
slöja över. Jag tyckte uppriktigt synd om
Anna Lindahl, som presenterade ett utsökt
spel som en förtjusande fransyska av
betydligt högre klass än de övriga.
Den fransyska visiten blev naturligt nog
inte långvarig. Keil-Möller ägnade i stället
sin kraft åt komedidramat »Hjärtan och
njurar» på stora scenen. För den inom
scensalongernas konversationsgrupper
specialträ-nade regissören kunde mötet med ett indiskt
beredskapssjukhus ha betytt ett berikande
av intressesfären. Han föredrog att låta sin
dekorationsmålare framställa en etnografiskt
otadlig infödingshydda apterad till
mönstersjukhus, där fantasien icke lämnats något
spelrum, där t. o. m. solstrålarna och natt-
lampan voro kemiskt fria från irrationella
stämningsmoment. Man hade väntat sig att
möta gindrickande kolonialtjänstemän i
traditionell tropikutrustning och damer i
aftontoalett å la Bromfield men träffade i stället
på hjältar från en berättelse i söndagsskolan.
För att muntra upp den pinsamt korrekta
scenbilden lät regissören dessa mönstergossar
stoj a och bullra av hjärtans lust. Scenens
skrattsalvor orkade dock endast sällan över
rampen.
För att säkra framgången, som för övrigt
uteblev, hade teaterchefen importerat en i
vissa kretsar populär man, Åke Grönberg,
samt Rune Halvarsson. Anna Lindahl
utstrålade en för indiska förhållanden otrolig
kyla och korrekthet. Tjänsten var tydligen
inte betungande, det klädsamma förklädet var
alltid nystärkt och fräscht och de sårade
soldaterna — ja, de voro änglar. Ormen i detta
beredskapsparadis var den av läkaren
dödsdömde skotske sergeanten, en fattig men stolt
proletär med Holger Löwenadlers buttra
anletsdrag. Hur det gick?
Jo, sergeanten avled, men dessförinnan
omvändes han till tro på demokratisk
folkhemsmentalitet. Och så dog han, förmodligen
lycklig, i kretsen av osjälviska kamrater,
som också svärmade för sköterskan . . .
Priestleys »Det är från polisen ...» är
snarast en moralitet, tillrättalagd och berättad
av en socialistisk söndagsskollärare (om det
nu existerar någon sådan). Hos en respektabel
borgerlig familj uppenbarar sig, medan man
ännu sitter till bords efter en
förlovningsmiddag, poliskommissarien Gool, den
gudomliga rättvisans representant. En ung kvinna
har just tagit sitt liv och hur det nu är
lirkar högstdensamme ur de till en början
oförstående familjemedlemmarna att de alla,
var och en på sitt sätt, äro skyldiga till
hennes död. De äldre, personifierade victorianska
begrepp snarare än människor, äro ganska
hårdfjällade men måste så småningom
bekänna kort. De yngre äro inte så
motsträviga. Trots att de inte upplevt de två
världskrigen ömmar deras sociala samvete och då
det visar sig att besöket varit en
mystifikation kunna de inte genast återgå till
vardagen.
Poliskommissariens sak är väl tillrättalagd
av författaren. Under förhöret har han
hundraprocentigt rätten på sin sida. Man är alltför
säker på utgången i varje enskilt fall och
förlorar därför snart intresset för inkvisitio-
335
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
