- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtiofemte årgången. 1946 /
337

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Gustaf Hilleström

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Från Stockholms teatrar

Nancy Dalunde levde den spröda
krymplingens liv med ångestblickar och flämtande
andedräkt utan naturalistiska överdrifter.
Moderns robusta livsinställning och
kampinstinkt, broderns flykt till danshak och
bordeller i rebellisk sturm und dräng skrämde
henne lika mycket. Och om modern flydde
till sin ungdoms glänsande sydstatsliv,
brodern till filmens drömfabrik och litterärt
svammel, upplevde vi med Nancy Dalunde
i mimikens och plastikens finaste valörer
hennes tillflykt, symboliserad av några slitna
grammofonskivor och den enkla samlingen
av några glasdjur.

Mimi Pollak spelade för fullt ut sin
sydstatsvitalitet, sina sociala desillusioner och sin
svartsjuka, tyranniska moderskärlek. Sett i
minnets strålkastarljus blev det för
påtagligt. Efter femton år betraktar knappast
sjömannen sin mor med så hatfulla blickar.

Uno Henning både berättade, lugnt och
resignerat, och spelade, pubertetsmässigt och
hetsigt. Illusionen var i det senare fallet inte
alltid fullständig. Olof Bergström klampade
på ungefär som han brukar. Det är som om
denne unge skådespelare tvekar att riktigt
ge sig hän åt den diktade gestalten med hull
och hår. Han tycks sakna mod att identifiera
sig med sitt andra, tillfälliga jag. Jag menar
inte att han spelade den karriärsugne
amerikanen dåligt, men vid sidan av Jim stod hela
tiden för påtagligt den väluppfostrade Olof
Bergström.

Under hösten introducerades den icke
obekante dansken Soya på Dramaten (stora
scenen) med »Två trådar». Ett skådespel i
fem skådespel har författaren kallat sitt opus.
Det blev också en briljant uppvisning av en
rad synnerligen disparata sketcher. Soya är
en boren dramatiker, en lidelsefull
konstruktör av sceniskt verkningsfulla situationer och
människor. Gestalterna äro tjockt färglagda,
vitt i vitt och svart i svart, varav följer att
händelserna lätt få smak av melodram.
Genom att författaren kastar sig över varje
möjlighet till dramatiska förvecklingar bli
hans sceniska alster både omväxlande och
lättfattliga. Teoretiska utredningar och
analyser förekomma sällan, dyka de upp äro de
som regel kvasifilosofiska truismer, dödkött
på det dramatiska skelettet.

I »Två trådars» fem skådespel finner man
både strindbergska drömspelsscener, tysk
20-talsexpressionism, snapshots från Grand Guig-

Fot. Järlàs.

Olof Bergström och Nancy Dalunde
i ))G l a s m e n a g e r i e t».

Dramatens lilla seen.

nol, småborgerliga scener och
revysketchmäs-siga karikatyrer. Styrelsesammanträdet var
ett festligt kåseri, som kunde ha varit
signerat Kar de Mumma. Då de två trådarna
i sista akten korsas och den oskyldige av de
två herrarna Nielsen, som råkat bo i samma
hus, mördas, söker författarens talesman ge
en syntes av den brokiga mångfalden;
tillfälligheternas meningslösa spel ha en
ödesbestämd lagbundenhet, påminnande om de
musikaliska lagar efter vilka en sonat är
uppbyggd.. .

Soya är emellertid inte mannen att bygga
upp en ödestragedi som griper oss. De äro
virtuos teater, dessa skärvor; världen i
grodperspektiv skildrad av en författare med
blick för det som gör sig på scenen.

Rune Carlsten satte upp denna bizarra
Köpenhamn-fantasi och tog väl tillvara Soyas
alla tacksamma spelscener. Själv spelade han
med nästan kuslig intensitet en pervers
eroto-man. Tack vare sin oerhörda
konstskicklighet slog han blå dunster i publikens ögon
och man trodde obetingat på honom. Då
rampljuset släckts måste man emellertid
invända, att en sådan figur knappast skulle
ha tolererats av polisen på stadens gator och
torg.

Stig Järrel var en nästan lika otäck
protoplasmaklump till mördare, och hans asfalt-

22—Ord och Bild, 55:0 årg.

337

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:10:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1946/0377.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free