Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Opera- och konsertkrönika
kännande för alla på skuggsidan, var också
en fränt realistisk, oduperat satirisk
skildrare, i litet format — men därför inte mindre
äkta — en föregångare till franska
naturalister, såsom fransmannen Huchon också
anser sig kunna konstatera. En senare
författare, Thomas Hardy, har uttalat att det
var från Crabbe han tidigast erhöll
impulser till realism.
Det är med läkarens och prästens blick
den mångförfarne Crabbe betraktar och
dissekerar fallet Peter Grimes. Den tjuvaktige,
supige, låte fiskarsonen lyfter hand mot
fadern och plågar ihjäl tre pojkar som från
ett londonskt fattighus, jämte en liten
penningsumma, skänkts honom till hjälp vid
fisket. Sadist i egentlig mening är han
kanske inte:
He wanted some obedient boy to stand
And bear the blow of his outrageous hand . ..
Han dör till sist på hemortens fattighus,
omtöcknad, i hallucinationer skådande
ansiktena av dem han förbrutit sig mot. Vid
hans dödsbädd står prästen och de kvinnor
som vårdat honom:
Our gentle females, ever prompt to feel,
Perceived compassion ön their anger steal;
His crimes they could not from their memories blot.
But they were grieved, and trembled at his lot.
Litteraturen fick nog vänta till Zola
innan motstycke skapades till den lugubra
tristess som mörkfärgar skildringen av
fiskarens själsliga upplösning. Denna är, med en
diktionens monotoni som här blir suggestiv,
ackompanjerad av målningen av tröstlös
marsklandsnatur.
Om här stort utrymme tagits i anspråk för
Rev. George Crabbe kanske det får anses
kompenserat genom att det för ovanlighetens
skull knappast behöver ges något separat
underbyggande referat av operatexten. Här
skall endast påpekas den förändring Grimes’
karaktär undergått vid förvandlingen till
operagestalt. I operan är han inte tjuvaktig,
supig och lat, utan tvärtom ambitiös och på
sitt sätt ärekär.
Crabbe’s »Peter Grimes» är operans
cellkärna. För dramatisk rörelse blev det
nödvändigt att sätta honom i förbindelse med
långt fler människor än i versberättelsen. Nog
har den, som någon sagt, avgjort »oattraktive«
Crabbe genom sina gestalter attraherat
tonsättaren. En väsentligt bidragande orsak
härtill var den att den sistnämnde själv är
Benjamin Britten.
en son av det havsombrusade Suffolk, till
vilket också han i operan vänder tillbaka.
Av mest karaktärsförändrande, och
naturligtvis också musikfrämjande, betydelse var
att titelpersonen sammanfördes med en
älskande kvinna, med Ellen Orford, den stackars
skollärarinnan, som i den avdelning som
betitlas »The Poor of the Borough», slutar
sin litterära tillvaro på sid. 19, medan Peter
börjar sin först på sid. 37 där. Den från
annat »brev» hämtade representanten för
humanitet, den hygglige, pensionerade
skepparen Balstrode, får till sist bli den som
skipar rättvisa. Så slipper Peter — utan
att därför andemeningen hos Crabbe
förvanskas —• den (enligt länge gängse
uppfattning) skamliga döden på ett som dårhus
använt fattighus.
Nu är tid att kasta loss från Crabbe och
låta Benjamin Britten segla upp på
firmamentet samt för oss att söka styra ut på det
hav som hans musik kan kallas. Den
33-årige komponisten känner vi förut bl. a.
från några i Konsertföreningen givna verk:
»Sinfonia da Requiem» — dramatiskt så
det förslog —- och ett kvickt variationsverk.
Rimbaud-sångerna »Les illuminations»,
Michelangelosonetter och en Serenad lär genom
stil och teknik redan ha tydligt förebådat
»Peter Grimes». Förmodligen har han dock
aldrig lyckats bättre än när han kastade sig
341
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
