Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Opera- och konsertkrönika
moll) till första aktens andra seen tyckes
operasalongen förvandlad till ett av
jättebrottsjöar skakat och knakande nötskal.
Såsom författaren i Sadler’s Wells’ häfte
framhåller, är Brittens orkester inte större
än den hos den senare Verdi (vilkens
stormskildring i »Otello» ju inte heller går av för
hackor). Den dynamiska effekten vinnes
genom symfoniska medel, genom motiviska och
polyrytmiska krafters sam- och motspel.
Vid ridåns isärgång har stormen vuxit till
orkan men gör sig huvudsakligen påmint bara
genom ristningarna i och krossandet av ett
och annat fönster var gång någon ny gäst
— småningom alla dramats personer —
öppnar dörren (vilket oväsen då!) till Mosters
ombonade lokus med dess våtvaror och
sprakande stockvedsbrasa. Det väl organiserade
virrvarret av alla olika insatser — som ofta
hos Britten upprepade i transposition — skall
höras och ses, det kan och bör inte beskrivas
i alla detaljer. Oundviklig är dock
påminnelsen om de från övre våningen i klädsamma
överplagg nedrusande »systerdöttrarna» som
stormen gått på nerverna, bragt i »mild
hysterics»: som alltid slingrande sig tätt intill
varandra, upphäva de näpna
portamento-skrik och, tvillingartade väsen som de är,
sjunger de, förstås, mestadels i kanon. Ännu
mer en påminnelse om att Britten gjort sig
skyldig till en operett, »Paul Bunyan» —
kritiken, har han själv berättat, utdömde den
obarmhärtigt, men publiken föreföll att tycka
om föreställningarna —- är det animerade
ordbytet mellan skepparen och Moster. Den
senare, som ogillar stormen såsom ett störande
element, sjunger i lättfärdigt punkterade
rytmer till staccaterade munspelsharmonier
(parallella nonackord): »Men skämt är skämt och
skoj är skoj.» Mest markerat är
espressivo-stället i a-moll som intoneras av Balstrode,
strax besvarad, sotto voce, av unison kör
och senare även av unisona solister;
skepparen, som närmast vill dämpa ner den
plötsligt berusade metodistfiskarens
kärleksförklaringar för de sköna och olyckliga
flickorna, utvecklar sin krogfilosofi i
successiva intervallkliv. Hans tes är den:
We live and let live, and look,
We keep our hands to ourselves.
(»Vi lever i sämja, och bråk,
det tål vi inte bland oss»).
Den tystnad som uppstår vid Grimes’
entré — »talk of the devil and there he is»
sjunger kören och »systerdöttrarna» ppp) —
brytes av honom själv i ett visionärt arioso
vars begynnelseord jag sökt ordagrant
översätta:
Nu Stora Björn och Plejaderna,
där jorden rörs,
draga upp moln
av mänsklig sorg
och utandas högtidlighet i den djupa natten.
Den astrologiskt spekulerande fiskaren som
slutligen undrar vem kan vända skyar
tillbaka och börja på nytt, sjunger till en början
på en och samma ton. Det är orkestern som
i ett E-duradagio, från de lägsta stråkarna
stigande till skyhöga violinlägen, i en
dubbelkanon, dolce, målar stjärnbildernas vandring;
första strofen avslutas med att Peter själv,
espressivo, upprepar det första långsamt
skridande kanontemat som han, tenebroso, låter
sjunka ner »i djup natt». En mellansats
knyter, molto agitato, an till en (fortfarande
ordagrant översatt) liknelse som leder till hans
citerade slutliga undran:
Men om horoskopets
förvirring
liknar blixtrande tumult
av ett stim av sill . . .
Nu blir det i en om Bachpassionernas
turbae erinrande eruptiv liten korsats (»He’s
mad or drunk») verkligen mer »bråk» än
»sämja», så att Balstrode — »for peace’s sake»
-— föreslår att någon ska starta en sång.
Apotekaren är — lika litet som de
kanonsjungande kumpanerna i »Trettondagsafton»
— inte sen att lyda uppmaningen i och med
uppstämmandet av ett klämmigt tema med
den (här bra översatta) texten: »Min far var
på fiske, och din far var på fiske, och vår
vän var på fiske, och då fann de sill.» Det
hela, en sjömansaktigt festlig final för hela
akten, gestaltar sig till en Round (i Ess-dur,
7/4-takt), en för Merry Old England traditionell
form av kanon all’ unisono. Samtliga temata
(de blir småningom tre) går laget — sex
solister, senare också kören — runt, länge
endast ackompanjerade av pukans — som
en negertrumma — ständigt upprepade Ess;
därtill kommer hej anden av tematiska
skalgångar upp och ned, till en text som kan
översättas med »hugg i å dra». Det håller
emellertid på att skära sig ett tag när Peter — den
utstötte, den alltid oppositionelle -—■ blandar
sig i leken och retar de andra genom att
sjunga det första temat, det egentliga
huvudtemat, i överlägset förlängda notvärden och
345
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
