Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glims tedt
i det mot Ess-dur kolliderande Dess-dur.
Men efter vandringar genom avlägsna
tonarter återfinner solist- och körensemblen sitt
Ess, och den till förstärkning mobiliserade
orkestern bekräftar definitivt att särlingen
blivit överröstad.
Sceniskt avslutas akten verkningsfullt med
att Hobson och Ellen kommer med den nya
pojken —■ skräckfigurer i orkestern. Moster
bjuder snällt den stelfrusna och genomvåta
Ellen på konjak. »Systerdöttrarna» tycker
pojken är söt. »Inte för såna som ni»,
avsnoppar Ellen. Men när hon, dolce, tar adjö av
pojken och säger att Peter ska föra honom hem,
svarar kören med att i en tom kvint hånfullt
upprepa ordet: »hem!»
En vacker morgons söndagsmusik -— sådan
kontrast till det föregående fröjdar örat,
såsom scenbilden sedan bestyrker — i det
tredje mellanspelet. Serier av uthållna
D-dur-terser (i överstämman: Fiss-, Giss-, A-, Giss)
stiger upp och ner i hornstötar. Över dem
ringer snart en (enligt Sadler’s Wells-häftet)
»glad liten toccata».
Andra aktens första seen, som mycket
riktigt försiggår »en vacker söndagsmorgon
några veckor senare» och på samma plats
vid hamnen som början av första akten,
bjuder på en ironisk kontrast: den mellan vad
som säges och försiggår på scenen och
högmässan, som — något svagt •— hörbart men
osynligt officieras i den med Moot Hall
sammanbyggda kyrkan. Utom en och annan
försenad kyrkobesökare visar sig först på
scenen endast Ellen, med sin sykorg, och pojken
som heter John. Inledningens
söndagsmusicerande fortsätter, till en början med det i
lärarinnans mun lagda sångtemat. Det stiger
först från ettstrukna D en duodecima uppåt
(till tvåstrukna A), stegvis men i
avsatsbildande breda fjärdedelstrioler och längre
noter, (observera också en uttrycksfull
förhållning) och sjunker sedan från den länge
uthållna klimaxtonen i melodiskt krusade
vågor ned till den för en sopran djupklingande
utgångstonen. Temats bildmässiga innehåll
blir tydligare i den tryckta (i partituret
förändrade) textboken där det inte blott ordas
om solskensglitter på vågor, utan där också
säges att »old ocean gently flows».
Partitur-textens känslomässiga tolkning är den att
det böljande solglittret — ordagrant
översatt — bjuder oss glädje och lyfter våra
hjärtan till höjden. Ellen bryr sig inte om att
gå i kyrkan, utan vill vid sin evinnerliga
sömnad prata med sin nya skyddsling, som
dock aldrig säger någonting, endast leker
tyst för sig själv.
Sedan de riktiga kyrkklockor som ringt ha
tystnat och kyrkokören sjunger om hjärtan
lyfta till Gud i höjden, har Ellen, semplice
(iquasi parlato) ett långt Ess-durarioso, som,
över däremot dissonerande orgelharmonier,
sjunger metriskt obundet, i växlande fyr- och
tretakt. I intervall som är rörande i sitt
trevande och kretsande kring tvåstrukna Ess
söker hon få ett ord ur pojken, intalar sig att
han kanske inte haft det så svårt i sin
övergivenhet i sitt ohemtrevliga fattighus; hon
erinrar sig hur hon själv först kände sitt liv i
skolan kusligt och tomt men snart fann en väg
att känna barnen, fann smått folks lidanden
göra mera ont men vara mera enkla. Med
tanke på historierna om den förre lärpojken
hade hon tänkt att tiden »för oss» nu vore
inne att »make a new start». »Jag ber var dag
-— slutar hon över överstigande sekunden
Ess-Fiss med bestämdhet hamnande i
Essdurs ters — att det skall bli så.»
Så upptäcker hon en reva i Johns röck
och ett blåmärke på hans hals, alltunder
det att kyrkokören, enligt övlig ritual,
prisar Gud. Du är, säger hon till barnet, för ung
att förstå »how near life is to torture»; hon
sjunger det semplice, i ett H-durarioso,
medan kör och orgel håller sig i lite
sorgmarsch-verkande c-moll — en på enharmonisk
släktskap (diss = ess) grundad bitonalitet som
Britten gärna använder. Allegro agitato
(c-moll) i själva den nu till »valfiskar och allt vad
som rör sig i vattnen» hunna kören —■ till
detta ångestfullt verkande Credo-avsnitt i
mässan kommer Peter instörtande och vill,
på själva söndagen, rycka den efter veckans
slit nog vilobehövande pojken med sig ut på
sillfångst. Småningom utkristallerar sig en
duett mellan honom och henne. Här
avstående från fåfängliga försök att dra slöjan från
melodins eviga mysterium, må konstateras att
hon på ett melodiskt gripande sätt, molto
semplice, gör sig och honom den frågan: »Were
we mistaken when we scheemed to solve your
life by lonely toil?» Skrikande som i dödskval,
slår han sedan också till henne så sykorgen
faller till- marken, men sjunger sedan,
larga-mente, med tonvikt på varje stavelse: Gud
have nåd med mig! Pojken springer sin väg,
följd av honom.
Den självmedlidsamme vilde mannens
citerade utrop (förminskad kvint nedåt, b-, g-,
346
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
