Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glims tedt
trumma hörs på avstånd ser han —• liksom i
Crabbes novell -—- den döde pojkens ansikte
för sig, och samma harmoniska underbyggnad
som nyss kommer att i sin mån göra skäl
för partiturets beteckning: con orrore. En av
passacaglians särskilt sönderhackade
variationer — i stråkar col legno •—■ vänder åter,
och mellanspelets bastema spelas i
ömvändning när pojken sitter där och retar honom som
hans förkroppsligade dåliga samvete. Allt
närmare kommer den rättsutkrävande
skaran med sin oavlåtligt upprepade, hotfullt
punkterade melodi. Just som det knackar
på dörren, förlorar gossen fotfästet på
dörrtröskeln och faller ned i vattnet, nu låtande
höra sitt första ljud i operan: ett skrik
portamento lento. Men Peter är inte hjältemodigare
än att han gör sig osynlig på den —• delvis
av den senaste stormen bortspolade —
bergklinten utanför.
Endast celestans okroppsliga klanger
om-svävar pastorns, Swallows och apotekarens
röster när de gör sina konstateranden i den
tomma bostaden. Ett komiskt intermezzo:
justitiarien underlåter inte att pomposo,
delvis på det från skenrättegången kända
myndiga temat som nu karikeras av fagotter och
tuba, dra sina slutsatser av den meningslösa
promenaden:
Gentlemen, take this to your wives:
Less interference in our private lives.
Alla avlägsnar sig, utom sjökaptenen som,
till de återvändande celestaklangerna, går
fram och öppnar dörren, ser utåt och, innan
han försvinner, huvudskakande stänger den
varsamt.
Den lilla staden och hamnen i månsken —
det skall vara meningen med det femte
mellanspelet som är förspel till den tredje
aktens första seen. Detta andante comodo e
rubato i 2/2-takt, sätter pp men synkopiskt
in på svag taktdel. Den strax svällande och
åter bortdöende klangen är, liksom ofta vid
ackorden i fortsättningen, ett svävande
på kvartsextackordet, med grundtonen Ess
överst. Så följer en av de många generalpauser
som låter naturen hålla andan. Den sedan
följande underbara melodin, som vid första
periodens slut hamnar i förklarat G-dur,
gnolar i en mellanstämma.
Impressionistisk verkande, är styckets struktur
symfoniskt kontrapunktisk.
Enstaka flöjttoner från förspelet ligger
kvar i luften, kryddande den lämpligt banala
dominantharmoniken i den rustika
dansmelodi (B-dur, i 6/8 takt), den alla Barn
Dance-som denna sommarkväll spelas upp vid en
av säsongens subskriberade danstillställningar
i Moot Hall; den förbereder en ny aspekt
av Crabbe’s »Borough». I den trafik som
pågår mellan detta respektabla hus och det
andra mindre respektabla svänger ingen
mindre än den reslige -— nu privatmannen
—-Swallow sina ben så att bonjourskörten
flaxar. Hans auktoritet och goda lungor
förnekar sig dock ej när han med ett
decima-språng uppåt gör sin juridiskt formulerade
uppvaktning för — en av de nu acceptabla
tärnorna; hans formliga äktenskapsanbud
låter han bli bevittnat av »denna skymning
huld». Men de, marcato e ritmico, i gäckande
operettmelodik, samsjungande systerdöttrarna
vill inte låta skilja på sig, de tycker att en
man som är ensam med bara en av dem är
som ruvande höna; nej, männen låter se sina
färgrika fjädrar och bli trevligare, »provided
that the tëte-à-tëte’s in threes». Det blir en
ensemble, med de i kanon sjungande
flickorna, den -—■ man torde kunna säga —
råmande Swallow och den med sin
dans-melodik fortsättande orkestern vars toner
nu liksom tidigare blandar sig med de
stundom framträngande klangerna från ett bakom
scenen musicerande »bands».
Just som filuren Keen har något hyss för
sig med en av systerdöttrarna uppenbarar
sig, till en ländlerartad, harmoniskt falsk
vals, — ett av den första scenens varandra
avlösande fyra dansnummer —- hans trogna
kund, mrs Sedley. Nu är hon ute i angeläget
ärende. Hon som i kyrkan satt med öronen
på spänn och urskilde två tvistande röster
har efter den mystiska tomheten hemma hos
Grimes fått puzzlebitarna att passa ihop.
Äntligen får den drogförgiftade gamla damen
uppleva det hon i sina midnattsdrömmar så
ofta fantiserat om: att spåra upp en mördare.
Den för ungdomen milt undanvikande
pastorn och borgerskapet säger varandra —- till
bandets obarmhärtigt vitala hornpipe —
godnatt. Så får mrs Sedley i ett kromatiskt
upp- och nedgående Lento, som i kanon också
smyger sig efter den medspelande cellon, i
altregistret avge sin självdeklaration:
Crime which my hobby is
Sweetens my thinking . . .
Sjökaptenen, med en lykta i handen, och
Ellen beträder scenen efter att ha haft ett
348
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
