Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glims tedt
körvisa i A-dur som i början av första akten,
och orkestern sätter åter in, skvalpande samma
oceaniska musik som då: Old ocean gently
flows. För sista strofens två sista versrader
har tillkommit tio melodiskt avrundande
takter, begynnande fff med successivt
nedgående skalor (inalles från tvåstrukna Fiss
djupt ned till lilla h). Kanon-dyningar och
till sist breddade notvärden ger eftertryck åt
vad som utsäges om tidvattnets evigt
växlande rytm:
Then back to sea with strong majestic sweep
It rolls in ebb yet terrible and deep.
Pianissimo dör havssceneriet bort över ett
oupplöst ackordaggregat.
Ryktet om operan som en utdöende
konstform synes överdrivet när man gör
bekantskap med ett verk som »Peter Grimes». Här
kommer västerifrån en tämligen förkrossande
dementi. Att säga att det är den bästa engelska
opera vi hört betyder inte så mycket,
eftersom vi inte förut hört någon engelsk opera
— frånsett »The Beggar’s Opera» som inte är
någon riktig opera, och operetter (t. ex.
»Mikadon») som haft nivå samt eftersom
Purcell och Händel inte funnit vägen hit.
Talet om »landet utan musik» är nog ett
tyskt påhitt, oantagligt redan för dem som
känner till Shakespeare. Här gavs nu ett
musikaliskt både traditionsmättat och genom
ismernas skärseld gånget verk, för somliga
bedömare visserligen alltför modernt
(»atonalt»), för andra en smula beklämmande
lättfattligt. »Peter Grimes» är inget problematiskt
verk, det bjuder djärvt nytt vin i gamla
läglar, vilka bidrar till fyllig arom. Det vore
svagt sagt att denna opera i en inte på länge
hörd enhet av ton och ord — underfundiga
ord! -— vore dubbelbottnad. Liksom det
vatten som sköljer den engelska ostkusten,
liksom alla stora konstverk, saknar den
skönjbar botten. (Fast botten, men då så mycket
fastare, når den endast i ett avseende: när
det gäller det öde som bör vederfaras en
som dräper värnlösa.) Den låter oss, liksom
hos Mozart, bl. a. göra bekantskap med
levande människor, ibland karikerade men
mest gjutna i den av naturen givna formen
och ändå med irrationella yttringar. Till de
B-bokstäver som förut lyser på musikens
stjärnhimmel kommer — det vågar man
kanske förutspå -— att sälla sig bilden av
Benjamin Brittens initialer.
Vad som här skrivits om den nya operan,
operaspelårets mest betydande händelse, som
ägde rum den 21 mars, är inte bara grundat
på studium av text och klaverutdrag.
Grundläggande för skildringen har nu varit
Operans framförande. Denna gång hade Operan,
tillåtit kritiken att bevista inte bara
generalrepetitionen utan t. o. m. förberedande
sådana, något som åtminstone jag, ibland från
förmiddagen till sent på natten, begagnade
mig av. Det var ett både exalterande och.
initierande nöje: omöjligt att slita sig från
denna stora föreställning i vardande, först
markerad i kavaj och blusliv.
Det vid föreställningen först frapperande
var att en verklig regissör stått vid rodret
—-frapperande därför att bristen på regi eller
felriktad sådan skämt några i andra
avseenden hörvärda nyinstuderingar. Harald André
hade vid den för kritisk insyn tillåtna
tidpunkten tydligen redan utarbetat schemat
för sin berömda ljusorgel. Tyvärr brister det
mig i teknisk insikt för att kunna ånge de
för atmosfäriska och modellerande
ljuseffekter avgörande färgsättningarna. Men
gryningsljuset i första tablån,
hemtrevnadsvärmen på krogen, söndagssoligheten i andra
aktens första seen och månljuset sedan var
vad man ändå vågar säga stämda i operans
egen tonart. Ett crux i den Andréska som i
mången annan modern ljusregi var även nu
(dock skulle jag tro, i mindre grad än förut
ibland) benägenhet för att låta viktiga ting
sjungas i det mörker där alla kattor bli grå,
och där man dock även mimiskt vill se
motiven till de mer eller mindre välljudsrika
eller tragiska ■—• för att oartigt fullfölja
bilden — jamandena. Till andra sidor av regin
än ljuset behandlat som stämningsskapande
eller karakteriserande faktor skall krönikören
återkomma.
Ännu en glädje var att vid repeterandet
följa Herbert Sandbergs alltmer vunna
be-mästring av partiturets vanskligheter (och
förresten också av en ■—■ som ett eko av
pressrabaldret — delvis ibland något
motspänstig körpersonal). Vi ha under andra
världskriget profiterat också av
mästerdiri-genter som Blech och Dobroven. Herr
Sandberg mår särskilt väl när partituret är späckat
med hårresande dissonanser, och hans alltmer
suveräna föredrag av Brittens partitur stod
i höjd med den av honom frambesvurna
klangmagin i »Lycksalighetens ö» i fjol.
Ibland kunde väl ha önskats en tydligare och
därmed mer fängslande klarläggning av den
350
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
