Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glims tedt
Fot. Järlås.
M ar gar eta B er gstr öm
som mrs Se dl ey.
samhällets favoritrentier: det kom en hos
honom ej alltid förefintlig värme och
lätthet i stämman samt en humoristiskt
observerande glimt i ögat, d. v. s. humoristisk så
länge det var på sin plats i detta mot
katastrof styrande drama. Moster kunde ha gjorts
saftigare än i Brita Ewerts dock till sist ganska
piggögda näringsidkerska. Sven-Erik
Jacobsson som Swallow: liksom en ur ett
familjealbum hämtad dagerrotypi i skorstenshatt,
spännhalsduk, långrock och käpp med
elfenbensknopp —■ den sistnämnda, nämligen
käppen, kunde gott tänkas komma till
användning om någon i småstaden skulle falla
på den idén att säga emot hans mer lagiskt än
evangeliskt yttrade meningar. Eva Prytz och
Stina-Brita Melander som det odygdiga
tvil-ling-»systerdotter»-paret —- ja det kan, såsom
en bild i det engelska häftet visar, göras grövre;
lite »maskstungna», såsom en scenanvisning
kräver, såg de ändå ut. Musikens figurationer
till deras impulsiva pladder är emellertid så
fjäderlätt gäcksamma att även den mildrade
framställningen syntes motiverad;
hursomhelst var den förtjusande. Arne Wirén som
apotekaren-kvacksalvaren: en klipsk
fysionomi med skäggtest på hakan. Som Boles
visade Gösta Björling åter sin komiska talang,
särskilt genom att ansiktsmimiskt antyda den
hos metodisten-fiskaren förträngda köttsliga
lustan.
Såsom den i handlingen pådrivande
65-åriga mrs Sedley ■—- inte precis någon av
our gentle females — hade den unga
Margareta Bergström, som sagt sig gärna vilja
sjunga Carmen och Delila, inte skytt att, med
en något exotisk anstrykning, göra sig så
anskrämlig i ansiktet som anstår en
opieför-giftad hyena. Föredömlig var hennes
artikulation i det i soloframträdanden mindre på
egentlig sång anlagda partiet. Det låga
registret klingade emellertid med föreskrivet
lugubre igenom i partiets enda
kromatise-rande arioso. Som den mångsidigt
användbare Hobson lät Georg Svedenbrant sin bas
tona på ett förtroendeingivande sätt. På
programmet stod inte lärpojken John, stum
person men talande med något av en Dickens’
tunga.
Så var det — åter en påtaglig
regiförtjänst -—- hela galleriet av var för sig
fy-sionomiserade typer: amfibiska fiskargubbar
och deras kvinnor och barn, alla i riktig
arbetsdress och beteende sig såsom det
föreföll troligt för hårdföra barn av en
visserligen för sommargäster angenäm men under
årets övriga månader nog så bister
kusttrakt.
Någon sens moral av operaföreställningen
själv ? Ja, alltid tystade den, som varje
imponerande arbetsprestation, klaffarenas
tunga. Åtminstone föl någon tid fråmåt.
352
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
