Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Gungan. Av Sven Löfgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gungan
år sedan, då de sysslat med röjningsarbete i
den tagna byn. Allt annat hade varit
förintat eller trasor. Bara huvudet hade legat
där mellan pappersskräp och visset gräs
och öppnat sina döda ögon mot honom,
som kunde legat där också, om han inte
av en slump råkat gå några meter åt sidan.
Han gick mot gården. Bakom honom
ropade barnet i besvikelse, han svarade
inte. Han satte sig hos sina överordnade,
han hörde samman med dem. Samtalet
därinne var i gång, det kändes tryggt att
lyssna.
Hur månne det kom sig att finsk militär
kunde komma så här? Här var ju fullt av
tyskar. Var det inte egentligen krig med
tyskarna nu? Kvinnan såg undrande på
de uniformerade — hon hade nog sett
desertörer, men de verkade annorlunda.
Officeren skrattade, ett skratt som var
på samma gång hårt och lätt, ett skratt
som man kunde avundas honom. Inte var
det mycket till krig, inte! De hade mött
många tyskar under dagen och ingen hade
sagt något. Själva kom de från fronten i
norr och var på väg neråt. Bilen hade gått
sönder på vägen, därför gick de sista biten
till fots. Månne det var mycket tyskar här i
närheten?
Kvinnan såg på honom långt ett slag.
Så berättade hon allt hon visste. Kanske
det kunde nytta till något. Hon hade litet
kaffe som hon fått från Sverige, det lade
hon i pannan. Inte fick de betala för sådant,
inte.
Borta vid spisen satt Toini och såg på
de främmande, bara såg, tills de reste sig
och steg ut i kvällsmörkret. Då gick hon
till fönstret och tryckte sig mot rutan och
fortsatte att följa dem med blicken. Modern
plockade undan kaffekopparna. Som i
tankar gick hon och slätade till bäddningen i
en säng som varken var hennes egen eller
Toinis.
På natten vaknade de vid ljudet av
ge-värsskott. Snart syntes eldsvådor, grannar
kom och berättade, att det var tyska
baracker som brann. Nog var det krig!
Signalraketer steg över skogsbrynet och dalade
sakta, kulsprutornas spårljus ritade bågar
längs horisonten, bilar dundrade förbi med
män och vapen, det kom transporter av
sårade. Hela morgonen packade man i
gårdarna, och när stridsbullret kom
närmare gick man i båtar för att ro över älven.
När de första kulorna slog genom tak och
väggar, var gårdarna redan tomma.
Soldaten som inte var Lauri stred
tillsammans med sina kamrater oavbrutet
under två dygn. Sedan hittade de i en tysk
barack några flaskor bulgariskt brännvin
och glömde striden en stund. En gick fel
och steg rätt in i kärven från en tysk
kulspruta. De andra fick märka hur striden
hårdnade. Fienden som kastats tillbaka
ryckte fram på nytt, han hade dem i säck
och trycket var kvävande. De fick smyga
sig ut på skogsvägar för att störa hans
förbindelser och lätta trycket. Men andra
förband smög sig ut på samma sätt, och
plötsligt var rollerna ombytta. Fienden befann
sig i säck. Denna drogs samman dygn efter
dygn, fronten rörde sig långsamt, gårdarna
brann.
Det kom en natt, när alla spårljusens
bågar löpte samman på en yta av ett par
kvadratkilometer, löpte ner i lövhögar och
jordkulor, bakom dikeskanter och
skyttevärn och hästkadaver, skorstensmurar och
bilvrak, där resterna av fiendens styrka
sökt skydd. När gryningen vitnade var det
tyst.
Från gården som varit Lauris hem steg
ännu röken och det pyrde i de sista
bjälk-resterna. Runtomkring på slätten syntes
bara träd och skorstenspipor. Från något
håll kom stanken av ett djur som brunnit
inne. Redan sysslade patruller med att
samla ihop från de döda stövlar och annat
som kunde komma till nytta. De döda
hästarna skulle flås, hudarna fick inte
förfaras. Redan dök de första civila upp, som-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
