Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från kungamördare till skandinavist. En utvecklingslinje i C. F. Ehrensvärd-Gyllembourgs liv efter landsförvisningen. Av Bruno Lesch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från kungamördare till skandinavist
for at betegne den forestaaende Guldalder,
da alt dette skulde afskaffes, og Friheden
og Fornuften enevældigen herske. Rahbek
lagde Bogen, med dette Blad opslaaet, midt
paa Bordet. Med den Høitidelighed, han saa
ganske havde i sin Magt, greb han sit Glas,
stødte det mod vore og sagde, med Øiene
heftede paa Bladet, kun det ene Ord: Skaal! —
Vi drak, tause, samlingen var hævet» (s.
153 ff.). Visserligen förelåg ju den dagen en
särskild anledning att låta de
antigustavi-anska känslorna flöda över, men den
högtidliga skålen med tanke på den förestående
guldåldern röjer dock en vidare syftning.
Den motsägelse, vari vi sålunda se
kungamördarna och deras danska vänner
invecklade, kan knappast hävas, så länge vi i ordet
republik inlägga endast den nutida
statsvetenskapligt preciserade betydelsen. Ordet
synes på den tiden ha haft också en
allmännare innebörd av ett samhälle, som tillät
något slag av medverkan från
medborgarnas sida. För den nyss skildrade
prästgårdsidyllen på Hørsholm har Pavels över huvud
ej haft användning för hela termen; det som
skulle avskaffas var despotismen, vad man
kunde hylla var alltså dess motsats och dit
kunde ju även den konstitutionella
monarkien räknas. Att så var förhållandet, framgår
rätt tydligt av Gyllembourgs i det föregående
anförda uttalande (i ett av breven till
Rosenstein) om kungariken, som i nödfall med goda
lagar kunde utgöra republiker. Den stora och
avgörande skiljelinjen gick sålunda mellan
despotien å ena sidan och den
författningsbundna monarkien och republiken i egentlig
mening å den andra. Den sistnämnda var
under alla förhållanden idealet, som man
talade om med sina intimaste vänner, men
det fanns ju också kungadömen, värda ett
rökoffer. Nu rådde visserligen i Danmark
kungligt envälde, men detta utövades på
1790-talet i en anmärkningsvärt liberal anda,
som i och för sig var ägnad att avväpna de
flesta av nyhetsivrarna. Ja, lovtalarna gingo
ända därhän, att de ansågo det danska
enväldet egentligen utgöra inbegreppet av
inskränkt kungadöme (une monarchie
tem-perée). Och de, som höllo sig till den
vedertagna terminologien, kunde i alla fall med
Rahbek mena, att man ännu hade
»Souveræ-neteten nødig til at nedtræde os Adel og
Feudaldespotiet» (Holm, Den offentlige
Mening og Statsmagten, s. 85 ff.).
Vi kunna därför knappast beskylla Gyllem-
bourg och hans vänner för inkonsekvens,
då de hyllade kungamaktens företrädare i
Danmark, samtidigt som de i sitt inre kallade
sig republikaner. Men naturligtvis måste man
i denna ståndpunkt se resultatet av en
utveckling, åtminstone för så vitt den
förutsätter uppskattning av den dåvarande
danska regimen. Och hur långt man gick
härvidlag, kunde vara ej blott en omdömes- utan
även en temperamentsfråga. I detta avseende
synes den redan antydda motsättningen
mellan Heiberg och Rahbek nog så belysande.
Reellt underlag för uppskattning av
kronprins Frederiks Danmark saknade
Gyllembourg icke, såsom vi finna vid en blick på
hans i det föregående återgivna verser. Av
nyårsdiktens andra strof framgår, att han
ansåg det danska folket redan äga »borgligt
fria händer» ■— vilket väl får anses lika med
högsta beröm åt regimen. Och i
hyllnings-kvädet till Rahbek tillkommer ett personligt
moment: glädjen att se sig skyddad av
Danmarks lag, vilket skänker en känsla av
medborgarrätt. Det nya hemlandet blir så något
av en »fosterbygd». Denna spirande känsla
för landet kommer till uttryck också i den
romantiska terminologi Gyllembourg tillägnat
sig: »danmän» är en nationellt känslobetonad
term med många motsvarigheter i tidens
lyrik och vältalighet •— icke minst hos Rahbek.
Här skönja vi så till slut nordiska
tankegångar, som ju i och för sig måste te sig
särskilt lockande för en svensk emigrant.
Från dansk romantik till nordisk bör det
för honom ha varit endast ett kort steg. Så
ger sig nyårsdiktens inledande vädjan till
Allfader tämligen naturligt: »Må Din
All-magts hand / för Nordens dolda öden vaka!»
Någon tvekan kan knappast råda om att
»Norden» här användes i den nya, i 1790-talets
Danmark allt vanligare betydelsen
Skandinavien. I början av det flyende seklets sista år
har Gyllembourg därmed veterligen för första
gången uttalat en — om man så vill -—
skandinavistisk tanke.
I Gyllembourgs utveckling som politiker
betecknar nyårsdikten av 1799 sålunda i
två viktiga hänseenden en milstolpe: han vill
inför offentligheten deklarera sin anslutning
till kronprinsens anhängarskara och han
stannar i begrundan inför Nordens framtid.
Att denna på det närmaste var förknippad
med kronprinsens person, stod kanske ännu
ej klart för honom. Med åren skulle
emellertid insikten härom vakna för att slutligen
379
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
