Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Göteborgs Stadsteater 1945-46. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Göteborgs Stadsteater 1945—4.6
Seen ur »Herr Lönn».
Stadsteatern bjudit under spelåret 1945—46.
Tacksamheten gäller framför allt den
ypperlige framställaren av John Gwilt, den till en
lönn omsider förvandlade brevbäraren. Sture
Baude gjorde den tokstollige gamle mannen
så hjärtevinnande, så diskret bisarr att man
gladdes och rördes. Och stycket spelades i
förträfflig regi av Torsten Hammarén, med
munterhet och fart, som ett konstnärligt
spex, fullt av roliga scener sådana som
bönemötet och nöjesfältet, oförargliga
skämtbilder ur det amerikanska småstadslivet.
John Patricks komedi-drama »Hjärtan och
njurar» tog publiken och höll sig kvar på
spellistan genom hela säsongen, nedflyttad från
Studion på Stora scenen. Man är odelat glad
över att detta stycke med dess ton av
anglo-sachsisk hjärtlighet och äkta karlaktighet och
humor slagit an på den stora publiken. De
åtta soldaterna — översten inräknad bland
dem —- i den till fältsjukhus inredda »bashan»
i Bortre Indien voro just som de skulle vara,
hungriga, loja, grovkorniga, sentimentala,
desperata. Man kände igen dem alla från
svenska beredskapsförläggningar — utom
negern Blossom förstås, som framställdes
vackert och rörande av Bertil Anderberg. Den
tjurige skotten sergeant Lachlen
McLach-len hade fått en förstående tolk i Yngve Nord-
vall. Man skrattade åt honom, blev ond på
honom och kände medlidande med honom.
Wanda Rothgardt var den godmodigt
änglalika syster Margaret, kanske litet för mjuk
både i sinnet och skinnet för att ge full
illusion.
I motsättning till de senast nämnda båda
styckena är Tennessee Williams
»Glasmena-geriet» ett nerdämpat kammarspel. Det gavs
i en fint genomtänkt regi av Helge Wahlgren
och i en fyndig dekoration av Carl Johan
Ström. »Glasmenageriet» har gemensamt med
»Herr Lönn» kritiken av det amerikanska
livets avigsidor, jäktet, kulten av framgången,
ytligheten. Dess stämning är sprött
melankolisk och ömt mänsklig. Man erinras om
Ibsens »Vildanden» både genom den slampiga
modern och den själfulla unga dottern och
genom den drömvärld till vilken flickan tar
sin tillflykt undan den bittra verkligheten.
Moderns roll uppbars av Gull Natorp, som med
säker konst förmådde göra figuren löjlig utan
att låta den bli lustig, dotterns av Margareta
Bergfelt, vackert vek och innerlig. Detta var
dessvärre denna fina unga skådespelerskas
sista framträdande på Stadsteaterns seen.
Arthur Koestlers »Skymningsbaren», som
gavs på stora scenen såsom dess sista
allvarliga och anspråksfulla stycke, är väl avsett
25—Ord och Bild, 55:0 årg.
385
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
