Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Den bortglömde diktaren. Till Per Hallströms åttioårsdag. Av Helge Gullberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Helge Gullberg
kurs i kemisk teknologi, begav han sig
nästan omedelbart till Amerika, där han
halvtannat år var verksam som kemist på
en fabrik i Philadelphia. Ytterst känslig
för verklighetens tryck, trivdes han icke i
den amerikanska miljön med dess
gåpåar-anda, förakt för människoliv och dyrkan av
kapitalet. Efter återkomsten till Sverige år
1890 var han några år anställd som
amanuens i Telegrafstyrelsen, och vistades första
vintern på linjearbete i Norrbotten och
under några somrar i Östavall i Medelpad.
Detta arbete gav honom föga
tillfredsställelse; hans håg stod till diktarbanan. Då han
i längden icke kunde förena de båda,
lämnade han år 1897 sin tjänst, och har sedan
uteslutande ägnat sig åt författarens kall.
Vid ännu icke fyllda tjugofem år
debuterade Hallström det i svensk
litteraturhistoria minnesvärda året 1891 med en
diktsamling, Lyrik och fantasier. Trots
många tecken som tydde på idérikedom,
spelande fantasi och lyrisk begåvning, var
denna samling för heterogen till innehållet
och för konturlös till formen för att väcka
publikens intresse. För övrigt kom den att
något orättvist skjutas åt sidan av en
annan i samma vecka utkommen
diktsamling, den ävenledes debuterande Gustaf
Frödings mera omedelbart vinnande
Guitarr och dragharmonika. Den ungdomsårens
melankoli, som Hallström hade upplevt
starkare än de flesta och som skärpts under
Amerikavistelsen, förstärktes ytterligare
av denna motgång. Han blev alltmer
osäker på sig själv och vågade icke på länge
publicera någon ny diktsamling.
Det dröjde för övrigt ända till 1894,
innan nästa arbete av Hallström utkom.
Denna gång var det prosa, en samling
skisser med det väl valda namnet Vilsna
fåglar. Detta verk växte fram ur hans starkt
upplevda motsatsförhållande till
yttervärlden. Som utpräglad fantasimänniska
och drömmare kände sig Hallström
bortkommen i handlingens värld. Han kände
sig besläktad med och dragen till
samhällets styvbarn, till dem som på ett eller
annat sätt voro »på kant med tillvaron».
Det är om sådana han diktar i Vilsna
fåglar. Med sympati har han levt sig in i
förkomna, opraktiska eller undanskuffade
existenser, och spritt poesiens skimmer över
deras trista värld. Som typiska må nämnas
den olycksförföljde Doktor Braun, den
lungsjuke skjutskarlen i Två liv, den
uttröttade, ständigt jäktade kvinna, som
kallas Olles mor. Arbetet är icke typiskt
för nittiotalet — i själva verket äger det i
motivvalet och den realistiska tekniken
flera beröringspunkter med åttiotalet —
men desto mera för Hallström själv. Det
har en annan ton än åttiotalets satiriskt
tendentiösa gråvädersskildring: en
blandning av vemod och ironiskt gäcksam humor
som är så oefterhärmligt hallströmsk.
Samlingen anmäldes lovordande av bland andra
Ola Hansson, och författaren blev
uppmärksammad. Hallströms verkliga debut
var gjord.
De »vilsna fåglarna» intaga sedan under
Hallströms hela författarbana en
framträdande plats i hans rika porträttgalleri.
Man kan peka på den veke Andreas i En
gammal historia, den urspårade arbetaren
i Vid korsvägen (Briljantsmycket), som
ger upp inför svårigheterna och sällar sig
till tiggarna, det sorglustiga äkta paret i
den för Hallström så typiska berättelsen
Amor (Briljantsmycket), den med
överlägsen bravur tecknade förfallne herremannen
Melchior (Thanatos), Trädgårdsmästarfrun
(Nya noveller), den gamla fröken i
Fluss-vasen (Händelser), som lever på illusionen
att en gång ha varit älskad. Från den
senaste novellsamlingen, Leonora (1928),
förtjänar titelberättelsen att framhållas.
Den handlar om en stackars ensam kvinna,
en pauvre honteuse, som i det längsta
söker bevara illusionen av att höra till en
»bättre» samhällsklass.
Verklighetsskisserna tillfredsställde emel-
412
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
