Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Den bortglömde diktaren. Till Per Hallströms åttioårsdag. Av Helge Gullberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den bortglömde diktaren
lertid icke Hallström själv. Han
omväxlade, såsom han säger, »med flykter in i
en vackrare värld», sagans och drömmens.
Dessa försök togo till en början versens
form, men omdiktades sedan till prosa.
Resultatet blev novellsamlingen Purpur,
1895. Författaren grubblar här vemodigt
över tillvarons gåta, våra drömmars
fåfänglighet. Åskådningssättet bär tydliga
spår av Schopenhauers pessimism och
verklighetsförakt, stilen visar frändskap med
J. P. Jacobsens beskrivande maner. Den är
färgrik, uttänjd, intensivt skälvande.
Samlingen är nu glömd, men åtskilliga av
berättelserna förtjäna att läsas såsom typiska
för den starka skönhetsupplevelse och
färgglädje som var nittiotalets. Främst står
Falken, publicerad redan 1893 i Ord och
Bild. Den förmedlar en utomordentligt
stark stämning av medeltidens riddarliv
med dess livstörst, skönhetshunger och
grymhet. Med sina koncentrerade, plastiska
situationsmålningar och sin utmejslade,
rytmiserade stil är den ett helgjutet
mästerverk. Gossen Renaud med sin stolta
längtan, som så bittert svikes av verkligheten,
har rätt mycket gemensamt med den unge
Hallström själv.
Mellan dessa poler, verklighetens och
drömsynernas, kommer Hallströms senare
produktion att svänga. Han skildrar
oemot-svarigheten mellan drömmens liv och
verklighetens, tecknar illusionens makt och
vanmakt, människosjälens längtan och
besvikelse, medlidandets storhet, dödens
mysterium.
Samma år som Purpur utkom också
Hallströms första roman, En gammal historia,
det verk med vilket han riktigt slog
igenom hos den läsande allmänheten. Det är
en svensk småstadsskildring från
romantikens tid (1820-talet). Romanen visar, hur
verkligheten med sin grymma hand griper
in i två unga människors svärmiska lek
och obevekligt krossar deras lycka.
Verkligheten representeras av den myndiga fru
Berg, en överlägset skildrad gestalt: sträng,
viljestark, nyktert världsklok. Hon tvingar
sin sondotter att avstå från den älskade,
en fattig student, och gifta sig med en
gammal rik apotekare för att på så sätt
hjälpa upp familjens trassliga affärer.
Trots det bittra motivet, som har samband
med åttiotalets indignationslitteratur, vilar
över boken en ljus och glättig stämning.
Den ger en äkta fläkt av den tid och miljö
som skildras, den har liksom en doft från
gamla fina rosor i ett poesialbum.
Till sin egen barndomstid vände sig
Hallström några år senare i En skälmroman
(1906). Huvudpersonen, ingenjör Tuve
Blomdahl, tillhör de »vilsna fåglarnas»
släkte. Han är en sangviniker och
pro-jektmakare, skildrad med festlig humor,
en av Hallströms mest lyckade figurer.
Även som miljöskildring står boken högt.
Teckningen av 1870-talets Stockholm är
med orätt glömd; den uthärdar gott en
jämförelse med Strindbergs bästa.
Även om Hallström med sin lidelsefulla
skönhetslängtan hörde samman med
nittiotalsskedet i vår litteratur, var han
ingalunda någon oreserverad anhängare av dess
program, sådant som Heidenstam hade
utformat det. Den renodlade esteticismen
stötte honom, och med sin starka pessimism
kunde han icke anamma livsglädjens
evangelium. I den konstnärligt sett icke så
lyckade romanen Våren (1898) tog han
avstånd från konstnärsegoismen, samtidigt
som han gav en ypperlig tidsbild från
sekelslutet. Med sin oroliga, sökande
läggning, sin kritiska vakenhet och sin av
Ibsen influerade starka moralism kom
Hallström att intaga en särställning bland
nittiotalets diktare; han drogs icke till Nietzsche
utan till Schopenhauer och Tolstoj, vilken
senare vid samma tid riktade angrepp mot
esteticismen i tidsandan och i stället
hänvisade på de etiska värdena.
Utan att uppge sin pessimism lyckades
Hallström så småningom göra sig fri från
413
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
