Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Nationalskalden och nationalfilosofen. Några synpunkter på J. V. Snellmans förhållande till Runeberg. Av E. N. Tigerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nationalskalden och nationalfilosofen
folk. Och eftersom ett icke-folk är ett oting
och vår uppgift här på jorden är att utgöra
ett folk, så måste flertalets språk bli
allena-rådande, och om verkligheten ställer sig i
vägen — dess värre för den! — En skald!
Här ha levat flere förr och ett par
förekommer ännu. Fosterlandet jagar icke bort
dem. Det förmanar dem bara: Tänk som
Han, dröm som Han, älska ditt fosterland
som Han och skriv som Han!» Så tedde sig
fädernas livsåskådning för sönerna,
åtminstone för några av dem, i början av
detta sekel.
Den egentliga Runebergforskningen har
naturligtvis aldrig kunnat blunda för den
otvetydiga motsättning som rådde mellan
Runeberg och Snellman. I sin klassiska
biografi har Werner Söderhjelm på ett
lysande sätt jämfört dem med varandra
och karakteriserat deras förhållande —
andra uttalanden att förtiga. Men det synes
mig dock, som om man inte hade fullt
insett och framhållit, huru spänningsfyllt
detta förhållande i verkligheten var och
huru paradoxal den gemenskap ter sig som
det oaktat omsluter dem.
Runebergs och Snellmans
levnadstecknare ha inte underlåtit att framhäva den
vänskap som förenade dessa nästan
jämnåriga, ur samma geografiska och sociala
miljö utgångna män, alltsedan den
septemberdag 1822, då de för första gången
träffades, för att avlägga studentexamen vid
Åbo Akademi, intill den dag, då den ene
av dem talade på det finska folkets vägnar
vid den andres öppna grav. Deras öden
voro sammanflätade med sega trådar som
aldrig brusto, huru stark påfrestningen än
stundom kunde bli. De voro landsmän —
på en tid, då detta betydde vida mer än
nu — de voro studentkamrater, som delade
rum och stundom säng, de voro akademiska
kolleger, ivriga umgängesvänner och goda
kamrater, som gjorde varandra tjänster
och gentjänster. De högaktade varandra,
beundrade varandra, höllo av varandra.
Men de voro sällan av samma mening, och
de drogo sällan jämnt med varandra.
Det finnes två ord av Runeberg som
bruka citeras, när det gäller hans förhållande
till Snellman. Det ena lyder: »Snellman och
jag ha alltid legat under samma täcke,
men alltid ha vi sparkats.» Och det andra:
»Snellman och jag äro som två tuppar, som
slåss så länge de befinna sig på samma
sophög, men gala efter varandra, då de äro på
skilda.» Tar man Runeberg på orden, skulle
motsättningen mellan dem alltså närmast
ha berott på den motsättning som alltid
råder mellan tvenne starka och egenartade
personligheter. Vad Runeberg säger är
naturligtvis sant nog. Men det är inte hela
sanningen. Konflikten var allvarligare än så,
den hade djupare och principiellare
grunder.
Endast två år skilde de båda vännerna
åt. Men medan Runeberg redan tidigt såg
sin bana klart framför sig, räckte det länge
innan Snellman blev färdig med sig själv.
Han mognade långsamt. Och när han
äntligen — i slutet av 1830-talet — trädde ut i
offentligheten, hade Runeberg redan
skördat sina första lagrar. Han var på god väg
mot berömmelsen, när Snellman ännu var
en i vidare kretsar okänd ung akademiker.
Och när Snellman efter sin stora
utrikes-resa — som blev en vändpunkt i hans liv
—- i november 1842 återvände till
hemlandet, fann han ungdomsvännen befordrad
till nationalskald, medan han själv såg sig
avvisad från universitetet och tvungen
att bli skollärare i landsorten.
Jag vill med denna sammanställning alls
inte insinuera, att Runebergs rykte och
framgång skulle gått Snellman till sinnes
och att den skarpa, i vissa punkter långt
gående kritik han efter sin hemkomst
plötsligt riktar mot denne, vore inspirerad av
avund. Det var säkerligen inte fallet. Men
den position Runeberg vunnit i Finlands
litterära och kulturella liv ställde Snellman
inför ett allvarligt problem. Han var inte
423
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
