Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Modern svensk filosofi 1916—1946. Av Gunnar Aspelin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Modern svensk filosofi
IQI6—1Q46
Av Gunnar A sp ei in
UNDER förra världskrigets tid, då min
generation började sina akademiska studier,
behärskades den svenska filosofien av tre
ledande forskare, vilkas sanningssökande fört
dem in på olika vägar. I Göteborg verkade
Vitalis Norström till sin bortgång ig 16, i
Uppsala utvecklade Axel Hägerström sin
radikala värdeteori, i Lund utövade Hans
Larsson ett mäktigt inflytande på lärosätets
filosofiskt intresserade ungdom.
Norström hade utgått från den boströmska
tanketradition, som fullföljts av Carl Yngve
Sahlin och hos Erik Olof Burman undergått
en tyngdpunktsförskjutning från metafysik
till kunskapskritik. Han hade lämnat sin
ursprungliga ståndpunkt och hävdat sin
självständighet i genombrottsskriften »Vad
innebär en modern ståndpunkt i filosofien?» 1898.
I sina följande skrifter utvecklade han en
kunskapslära, som anknöt till ledande
tankar hos Kant och Fichte och utmynnade i
en religiöst orienterad värdefilosofi. I sitt
monumentala verk »Religion och tanke» 1912
sammanfattade han de filosofiska
tankegångar, som framgått ur hans brottning med
livets och tankens stora problem. Samtidigt
framträdde han som kulturkritiker med
aristokratisk och konservativ hållning, som
en försvarare av traditionella livsvärden
gentemot våra dagars demokratiska och
nyt-tighetsbetonade civilisation. Sina tankar
framlade han i skrifter, som ofta äro imponerande
konstverk, fast uthamrade och besjälade av
ett brinnande patos: hans förkunnelse för ej
sällan tanken till Zarathustras diktare, som
han ägnat en mästerlig essay. Han var en
tänkare med krigarens kynne, hård och
oförsonlig i sin polemik, ty det gällde för honom
att försvara värden, som gåvo livet mening
och mål.
Hägerström hade också fått sin fostran i
den klassiska svenska idealismens skola. Hos
honom slog idén över i sin motsats, för att
använda Hegels uttryckssätt. Som
kunskapsfilosof vände han sig mot den subjektivistiska
traditionen från Descartes. Man misstager
sig, när man utgår från vår egen
föreställningsvärld som det enda omedelbart givna.
När jag uppfattar mig själv som verklig,
förutsätter jag erfarenhetsvärldens verklighet i
tid och rum. För Boström var denna värld
ett fenomenens rike, som visade tillbaka på
den sanna verkligheten, personligheternas
tidlösa system. Hägerström replikerar:
tanken på en absolut verklighet är
motsägelsefull, ty den innebär, att ett visst verkligt är
identiskt med verklighetens eget begrepp.
Därmed faller all metafysik, all filosofi, som
hävdar en sann eller egentlig värld bortom
fenomenvärldens gränser.
Man talar ofta i filosofien om en värld av
objektiva värden vid sidan av naturens
lagbundna händelseförlopp. I sin kritik av denna
föreställning kommer Hägerström till det
resultatet, att värdet inte kan vara »en
verklighet jämte den teoretiska». Det så kallade
värdeomdömet uttrycker endast en känsla i
förening med en uppfattning av ett
sakförhållande. Ord som skönt och fult, gott och
ont äro inte uttryck för verkliga egenskaper
hos föremålen; de markera endast vår lust
eller olust, vårt subjektiva gillande eller
ogillande. I sina djupgående rättsfilosofiska
undersökningar tillämpade han sina
värdefilosofiska tankegångar på den juridiska
forskningens fält. Han har utövat ett mäktigt
inflytande på den svenska rättsvetenskapen:
forskare som Vilhelm Lundstedt i Uppsala
och Karl Olivecrona i Lund bygga på hans
arbeten, i vilka historisk lärdom förenas med
ovanlig filosofisk tankeskärpa.
Lundensaren Hans Larsson hade helt andra
utgångspunkter än kollegerna i Uppsala och
Göteborg. Hans lärare i filosofi var Boströms
gamle antagonist, den lärde och fördomsfrie
hegelianen Johan Jacob Borelius, som på
sina privata kollokvier samlade humanister
och naturvetare till gemensamma
tankeutbyten om de stora världsproblemen. Men
Hans Larssons bestämmande ungdomsintryck
430
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
