- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtiofemte årgången. 1946 /
446

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Till ryktesspridningens psykologi. Av Arvid Wachtmeister

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Arvid Wachtmeister

unga flickor och småflickor — tilltog i
betänklig grad: i spårvagnar, bussar, underjordiska
järnvägen, på gator i de mest skilda delar av
staden. Ryktet om sticken spred sig oerhört
snabbt. Flera hundra angivelser gjordes, utan
att det likväl i något fall kom till rättegång.
Somliga av angivarinnorna företedde spår av
obetydliga stick, men i de flesta fall synes
det bara ha varit inbillning. Tydligen kunna
alla dessa »stick» inte härledas ur samma slags
suggestion. Somliga ha blivit offer för sin
livliga fantasi, det talades nämligen på den
tiden om giftiga stick med från Tyskland
importerade apparater. Somliga ville göra en
inbillad »stickare» ansvarig för en tillfällig
lätt skråma. Andra åter stucko sig själva
för att bli omtalade. De stuckna utpekade
den skyldige bland de personer, som
befunnit sig i deras närhet. Somliga anhölls genast,
men man fann hos dem varken nål eller något
annat vasst föremål. En ärevördig
statstjänsteman, som i en buss satt mitt emot en
polsk dam, blev exempelvis beskylld för att
ha stuckit henne. Han protesterade, men en
annan passagerare påstod sig ha sett en
knappnål i hans hand, och trots ivriga protester
fördes han till polisstationen. I själva verket
var det en silverslant han hållit i handen för
att betala sin avgift. Detta påvisades lätt
av polisen. En tillkallad läkare, som
undersökte angiverskans hand, kunde inte upptäcka
det allra minsta lilla sår.

Denna epidemi tog emellertid snabbt slut.
Den nyssnämnde läkaren fick den snillrika
idén, att i tidningarna framhålla, att det
bara fanns stuckna men inga »stickare».
Denna genom pressen förmedlade
motsugges-tion upphävde den kollektiva suggestionen,
som pressen själv hållit vid liv.

Ett snarlikt fall ha vi i den s. k.
rakbladsepidemin, som härjade i Stockholm för snart
tio år sedan, men som vi här inte kan gå
närmare in på.

Ryktesspridningen bland barn kunde
förtjäna sitt särskilda kapitel. Endast ett
exempel!

En vinterdag berättade barnen i en skola
i Wien för varandra att tre flickor dagen
förut påträffat en främmande man i femte
klassens klassrum, som stod tomt. Han hade
tagit fram en fickkniv, öppnat den och hotat
att sticka ihjäl flickorna.

Flickorna kallades till skolans expedition
och förklarade visserligen en smula osäkert,

att de verkligen sett honom. Då flickorna
på vidare fråga uppgåvo, att han varit
välklädd, antog läraren att en medlem av en
sångkör, som höll sina övningar i klassrummet,
varit där och hämtat sina noter och sedan
tillåtit sig ett — visserligen ganska olämpligt
— skämt med flickorna. Dagen därpå
meddelade flera lärarinnor, att flickorna i alla
klasser pratade om den förskräcklige
mannen, en var t. o. m. så upprörd att hon grät.
Två mödrar hade redan infunnit sig i skolan,
mycket bekymrade för sina döttrar. Under
sådana omständigheter måste ju historien
noggrant undersökas. Klassföreståndaren
förhörde sålunda åter de tre flickorna. Han
vände sig till den som han ansåg vara
förståndigast och frågade: »Var stod eller satt
den främmande mannen i klassrummet?» —
Intet svar. — »Stod han vid katedern?» —
»Nej.» — »Stod han vid pianot?» —• »Nej.»
■—-»Var stod han då, när du såg honom?» —
Intet svar — »Då har således ingen av er sett
honom ?»

Mannen med kniven fanns sålunda blott i
flickornas inbillning. Men ryktet hade försatt
hela skolan jämte föräldrarna i uppror. Det
står utom allt tvivel, att alla flickorna fullt
och fast trodde på mannens tillvaro.
Psykologiskt skulle fallet kunna förklaras sålunda.
Då skolrummet var dåligt belyst, dagen
mulen och skymningen bröt in, kände sig
flickorna kusliga till mods, då de kommo in i
rummet. En tänkte därvid för sig själv:
»Tänk om här finns en man med en kniv,
som tänker sticka ihjäl oss!» Denna tanke
tog tack vare den upprörda fantasien fast
form och så kom sannolikt orden: »Titta, en
karl med en kniv!» Det var nog för att de
tre uppskrämda flickorna skulle springa
därifrån och försätta skolan i uppror.

Detta var en liten antydan om rykten.
Under en kristid som den vi nu genomlever
spridas rykten alldeles särskilt lätt, kanske
mest därför att nästan vad som helst kan
hända, och det värsta mycket väl kan vara
sant. Och detta gäller även sedan formellt
fredstillstånd inträtt i vår världsdel.
Kristiden är minsann ej slut för det. Ryktet
räknar ju så gott som alltid med de värsta
möjligheterna. Men just därför är det så mycket
större skäl att vi iaktta en mycket kritisk
inställning till uppdykande rykten, och att
vi akta oss för att ge spridning åt uppgifter,
som vi ej varit i tillfälle att kontrollera.

446

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:10:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1946/0494.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free