Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk skönlitteratur i Finland
Av Erik Ekelund
EN UPPSATS, som gav upphov till en
ivrig debatt, framställde Hagar Olsson i Nya
Pressen hösten 1945 kravet på att författarna
borde taga ställning till tidens problem. Hon
klagade över att de intellektuella i Finland
inte strävade efter att bearbeta den allmänna
opinionen och ge människorna vägledning
och förtröstan. Och hon konstaterade också
att det som man framför allt saknade i den
finlandssvenska litteraturen var en
samvets-människa, som upplevde tidens vånda som
sin egen och som talade till sina medbröder
med det moderna intellektets omutlighet.
Det var samma fordran, som ställdes på
litteraturen under 1880-talet, och då som nu
stod författarna i två olika läger: å ena sidan
indignationsförfattarna, som följde den lösen
Georg Brandes gav i inledningen till
Hovedstrømninger —- att diktarnas plikt var att
sätta problem under debatt — å andra sidan
åter de diktare, som sökte objektivt ge en
bild av samhället, skildra naturen och tolka
människosjälens innersta hemligheter. Trots
bristen på social tendens kände sig också
dessa diktare ha en funktion i samhället. Deras
främsta syfte var att skapa konst och fylla
det estetiska behov som finns hos varje
människa. Men de betonade dessutom att
lösningen av de samhälleliga problemen
förutsatte kännedom om människonaturen: den
författare, som verkställde en rent
psykologisk undersökning, gjorde sålunda också
han en stor insats i utvecklingsarbetet.
Samma resonemang bildar även
utgångspunkten för en artikel i Nya Argus 1945,
där Tito Colliander temperamentsfullt
protesterade mot fordringarna på att författarna
borde taga ställning till tidens problem.
Konstnärens livsluft är frihet, konstaterade
han; han blickar in i sig själv och söker där
efter »de för alla tider, alla människor och
alla nationer gemensamma källsprången».
Men han står inte främmande för
mänsklighetens lidande, luften i hans verkstad är
mättad därav; resultatet av hans mödor må
sedan synas som en elegisk idyll, en humoresk
eller ett Golgatamotiv.
Den finlandssvenska litteraturen av idag
följer de linjer, som Tito Colliander antydde.
Det är de rent individuella problemen som i
allmänhet behärskar synkretsen. Delvis är
väl detta en reaktion mot krigsårens och
efterkrigstidens strävanden att likrikta
opinionen, att kuva den enskilde och sticka in
honom i en massa.
Den bok Det förlorade landet som Arvid
Mörne gav ut senaste jul blev hans sista. Den
moderna finlandssvenska litteraturens främste
diktare dog efter ett långvarigt lidande i juni
i år.
Arvid Mörne var en diktare som i sitt inre
bar på de motsättningar, som berörts i det
föregående. Han kände i sina egna nerver sin
nästas lidanden och erfor ett behov att verka
utåt och deltaga i arbetet för avlägsnandet
av samhällets missförhållanden. Men det fanns
samtidigt djupa hämningar i hans natur.
Hans friska verksamhetslust lamslogs av
grubbel och tvivel och svårigheten att nå
kontakt med medmänniskorna. Med blicken
riktad mot de filosofiska perspektiven
hejdade han sin hand och frågade sig: vad skall
min gärning tjäna till? Det var denna
motsägelsefullhet, som gjorde honom till diktare.
Ahvid Mörne, Det förlorade landet. Schildts, Helsingfors. — Olof Enckell, Solnedgång. Söderströms,
Helsingfors. -—- Th. Warburton, Mitt i ett krig. Schildts, Helsingfors. — Th. Warburton, Bröd av lera. Schildts,
Helsingfors. — Solveig von Schoultz, Eko av ett rop. Schildts, Helsingfors. — Oscar Parland, Förvandlingar.
Schildts, Helsingfors. —- Marianne Alopæus, Uppbrott. Schildts, Helsingfors. —- Tito Colliander, Bliv till.
Söderströms, Helsingfors. —7 R. R. Eklund, Loggbok pd landbacken. Schildts, Helsingfors. ■— Gunnar Björling,
Ord och att ej annat. Söderströms, Helsingfors. -— Göran Stenius, Fästningen. Söderströms, Helsingfors. —■
Christoffer H. Ericsson, Ökänt hav. Söderströms, Helsingfors. —- Sophokles, Oidipus i Kolonos.
Översatt av Emil Zilliacus. Schildts, Helsingfors. —- GügameS-eposct. Översatt och förklarat av Knut Tallqvist.
Söderströms, Helsingfors.
475
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
