Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk skönlitteratur i Finland
gik: skilsmässan från barnen, som måste
lämna sitt hem inom krigets farozon. Den
avslutas med en dikt »Återkomsten», som ger
uttryck åt författarinnans glädje över att få
återse den gamla miljö hon bundits vid under
ljus och under molnhöljd himmel.
Men denna hemlöshet och denna
hemkärlek, vars bakgrund utgöres av det nyss
avslutade världskriget, är av mera tillfällig
natur än den rotlöshet och hemkänsla, som
talar på så gott som varje sida i Solveig von
Schoultz’ diktsamling. En av dikterna i den,
»Gungan», fångar i en bild den smärtsamma
motsättning, över vilken boken är byggd:
Från himlen hängde silverrep
men mörka, av längtan tunga.
Och vinden kom och vinden grep
mitt hjärtas tomma gunga.
Den svingar var natt över land och hav
tvärs genom sjustjärnans klunga.
De sovande barnen vet aldrig av
min ensamma svingande gunga.
Den snuddar vid deras fönsterkarm
där äppelblom lågmält sjunga,
där natten andas, där natten är varm
— och sjunker tillbaka, min gunga.
Vind, jag var ändå där, jag var!
Slunga tillbaka mig, slunga.
Vit doft hem genom mörker bar
mitt hjärtas tomma gunga.
»Gungan» symboliserar växlingen mellan
inspirationens extatiska ögonblick och de långa
döda perioderna mellan dem. Den ger en
bild av författarinnans krav på en fri
utveckling av individualiteten och hennes plikter
mot barnen och hemmets vardag. Som Tonio
Kroger hos Thomas Mann står Solveig von
Schoultz på gränsen mellan tvenne världar:
konstens och livets, diktarens och borgarens
värld. De fria horisonterna lockar henne -—•
men de skrämmer också. Skaldinnans
inspiration är en främmande makt, mot vilken
hennes medvetna vilja väger fjäderlätt; den är
släkt med de dunkla instinkter, som driver
de ärftligt belastade individerna in på
brottets och förfallets väg. »De sjunkande» heter
en av Solveig von Schoultz’ dikter, där denna
frändskap understrykes genom suggestiva
bilder.
Den intellektuella högspänning, som det
poetiska skapandet innebär, kommer Solveig
von Schoultz att dubbelt intensivt älska de
enkla, okomplicerade vardagstingen — de
som har trätt henne så nära under krigets
onda tider. De är det som hon själv inte är:
tryggt vilande i sin värld, dag efter dag.
Det är därför hon så ofta i sina dikter dröjer
vid naturens ting, vid djuren, växterna och
träden, och hos barnen.
Det finns också ett religiöst drag hos
Solveig von Schoultz, en längtan efter något
evigt och oföränderligt i den ständiga
växling som livet innebär för henne.
Den antydda dubbelaspekten i Solveig von
Schoultz’ diktning har sin motsvarighet i de
fantasibilder, som ger dikterna i »Eko av ett
rop» deras slagkraft och färgglöd. Rymden
och en fönsterkarm, de farande molnen och
de djupt rotade träden, det rolösa havet
och ett hus vid stranden är symboler, som
Solveig von Schoultz ständigt återkommer
till därför att de på ett meningsfullt sätt
återger konflikten inom henne själv.
Det abstrakta och fjärranliggande kommer
oss nära och får konkret gestalt genom djärva
metaforer:
0 säg mig vad som sker
1 det andlösa ögonblicket mellan det som varit och
det som skall komma,
ögonblicket som buktar likt en veranda ut i en varm
vårnatt
medan taltrasten svarar på andra sidan bruna fält,
medan någon spelar dämpat innanför den öppna
glasdörrn
och saknaden rinner utför trapporna:
ett underbart farväl.
Å andra sidan suges allt det närliggande
och konkreta bort i ett dimblått fjärran
genom talrika besjälande bilder: tuvorna i
hagen är »tåliga som förlåtelse», tibastbusken
bär »på varje gren doften av en återhållen
längtan», vårregnet faller »över de förvånade
fältens ansikte». I dikten »Huset vid vattnet»
ingår de uttrycksfulla raderna:
Långsamt tätnade det stora husets konturer
och blev tungsinta och det slutna, speglande vattnet
skilde det från alla mänskor och hus.
Kanske hade tallarna intalat det tidlöshet,
kanske klipporna, uppslitsade av styvmorsblom,
förakt för allt föränderligt.
Ofta rör sig Solveig von Schoultz med
antydningar och nyanser, lika starkt suggestiva
och djupt meningsfulla som den kinesiska
eller den japanska konstens mästerverk. Ett
exempel härpå utgör den lilla kärleksdikten
»Molnet till marken»:
479
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
