- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtiofemte årgången. 1946 /
488

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Herman G lim st e dt

sofen Chuang» ogillade: där finns i »Turandot»
ställen där pentatoniken tillökas med ännu
en — sjätte -—• ton. Och naturligtvis får
såväl den diatoniska som kromatiska skalan
göra sin tjänst, ibland på ett sätt som
somliga kanske kallar atonalt men oftast endast
är bitonalt, hopkopplande två sinsemellan
dissonerande tonarter. Åt alla håll —
harmoniskt kanske åt Ravel, rytmiskt kanske åt
Stravinskij till ■—• höll den alltid på de senaste
finesserna begivne mästaren utkik. Men i
motsats till vad som hänt en del mer verkliga
atonalister •—■ om sådana djur finns — glömde
den från början till Massenet anklingande
sångmelodikern aldrig bort att han -—• för att
citera titeln på en av Ofvandahls skrifter
—-skrev för »opera i människobröstet». Turandot
själv då? Ja, enligt vad Korngold berättar
i en recension av Marie Jeritzas genialt
trollande framställning, ville Puccini genom det
omänskligt höga stämläget uttrycka såväl
den beständiga högspänning vari hon
befinner sig som det sällsamma, barbariska hos
henne.

Teatermässigt är det hela mästerligt
beräknat med i varandra gripande,
olik-timbre-rade körer samt däri ofta inbyggda solosatser
och ensembler. »Den ’gamle bekante» Puccini
kännes igen i åtskilliga solistiska vändningar.
Så i det largo sostenuto i fiss-moll där Den
okände prinsen — allt under soldateskens
brutala tillrop -—- återfinner sin av slavinnan
följda far. I sången till den uppgående månen
förenar sig körparlando och en vällustigt
svällande melodifras i kören med orkesterns
orientaliskt iriserande, alltså
regnbågsskif-tande, melismer. Skulle menuettrytmen som
ett slag gör sig hörd vid de tre ministrarnas
fåfänga försök att hejda den dåraktige
möjligen vara en hyllning till Gozzis tidevarv?
Liksom Verdi brukade gråta vid en viss aria
av Bellini borde hans ögon ha kunnat tåras
vid Liüs Gess-duradagio. Över enkla
treklanger gör hon i en refrängartad vändning
konstaterandet: Fadern kommer att förlora
sin son och jag l’ombra d’un sorriso (»skuggan
av ett leende»). Men orkestern får i
harmoniskt avseende frossbrytningar vid hennes
burna slutfras: »Liü förmår ej mer, Ah pietà».
Till sist: den av sex soloröster utförda
ensemblen med tillträdande kör som efter Prinsens
olycksaliga beslut biter sig — å la finalen i
»Toscas» första akt —- fast i ett och samma
motiv i ess-moll — först framfört i orkesterns
basregioner — och som sedan ständigt tram-

par över den naturharmoniska följden
tonikadominant. Men satsen gör detta enkla med
oavbrutet stegrad patetisk verkan.

Andra aktens första quadro (tablå) ger, trots
longörerna, en påminnelse om den komiska
operans tillkomst ur ett mellan akterna
utspelat intermezzo. Några lazzi, självpåhittade
roligheter, får de tre hovmännen dock inte
komma med, allt står i boken och noterna.
Ett slag erinras man verkligen om det Kina
vi känner genom Sirén och Alf Henriksons
verstolkningar: det är då de tre »maskerna»
över kontemplativt vaggande ackord
drömmer om sina lantställen. Så Ping:

Ho una casa neil’ Honan

con i] suo laghetto blu

tutto cinto di bambü . . .

(Jag har en hydda i Honan,

med sin lilla mörkblå sjö

som av bambu helt omgördlas . . .)

I den andra aktens andra tablå: vilken
hie-ratisk pompa! Efter all exotisk klangprakt
kan man sedan höra den berömda knappnålen
falla under den psalmodierande dialogen
mellan Kejsaren och Den okände. Kommer inte
en reverens för Palestrina — den till vilken
Verdi alltid hänvisade sitt hemlands musiker

— i den treklangsrena polyfonin här på några
ställen: i körens »I tio tusen år leve vår
kejsare» och i den genom D-dur ljust
förvandlade Turandot-hymnen där orkestern består
kontrapunkten mot den a bocca chiusa unisont
nynnande kören? I Turandots parti, som
kunde ge anledning till fundersam
detaljanalys, skjuter, largamente, upp hennes enda
Puccinipassionerade passus, denna
expansiva Gessdurkantilena med det ljuvt
hissnande språnget ned för den stora nonan.
Egendomligt nog betygar hon just då att ingen
man skall äga henne. Motsäger inte orden
henne här? Misstanken bekräftas av att
hennes stämma ännu oftare glömmer sig kvar
på fermat sedan Prinsen gjort sången till
duett.

Den från första aktens begynnelse hörda —
man kan säga ledmotiviska —-
sammanställningen av d-moll och Ciss-dur — denna
ackordfriktion ger, i tredje aktens inledande
andante, den gryningsfrossa hela Peking
känner när envar invånare där, vid hot om
dödsstraff, måste bidra till uppspårandet av
Prinsens namn. Men den alltjämt lika exalterat
förälskade mannen sjunger i ett tillstånd av

— skall man säga? —■ eufori den G-duraria
som åtminstone för mina öron är den mest

488

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:10:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1946/0540.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free