Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Heyman Glimstedt
Fot. Järlds.
Inga Sundström som T ur andot.
av den där inköpta katalogen: ifrån den kunde
jag hämta den då och då förekommande
benämningen »tuschmålning laverad i gråa
toner». Härmed menas lovord åt dekorationen.
Även regin medverkade — genom sin
relativa obefintlighet — till att koncentrera
intresset på det musikaliska. Issay
Dobro-wen har tidigare, främst med sin allra första
inscenering här, »Chovansjtjina»,
dokumenterat sig som ypperlig regissör. I denna
egenskap visade han nu tydliga
trötthetstecken. För all del, folkhopen bråkade ganska
bra i sina stora scener. Men har vi inte börjat
tröttna på denna armgymnastik å la förlegad
Reinhardt — kanske ett minne från
Do-browens »Turandot»inscenering i Dresden
1928? Slött hade däremot underlåtits att
från masstumultet särskilja trion
Timon-Liü-Den okände prinsen. Inga ljusprojektörer
följde dem när de ur landsflykten
återkommande igenkände varandra. I andra aktens
»divan», såsom konselj persiskt kallas hos
Gozzi och Schiller, deltog ett stort antal i
vida kåpor skrudade kvinnor (stumma
statsråd?), som libretton inte har någon aning
om. Hade Turandot fått sin dröm om den
asiatiska kvinnans frigörelse förverkligad?
Mycket av individuell personinstruktion
märktes inte heller, utom i ett fall: de tre
»maskerna», med sina om hornbågade glasögon
erinrande rudiment av en dominos halvmask,
agerade med lustigt synkroniserad
precision där de pantomimiskt trippade, vaggade
på kroppen, blickade snedögt förfärade eller
— någon gång —■ log verkligt kinesiskt.
Eller hade också regissören-kapellmästaren
bergtagits av den — nästan ända till det
omi-nösa slutet — magnifika musiken så att han
inte brydde sig så mycket om vad som gav
sig ut för att vara dramatik? Magnifikt var
också återgivandet, så pucciniskt vibrerande
eller brutalt som helst. Ryssen dirigerade som
i trance. Man fick bara inte sitta alltför nära
orkestern: trumhinnor kan spräckas.
Åtminstone måste krönikören efter första akten
flytta sig längre upp. Men sedan stormnjöt
han.
Redan i denna krönikas förra del
antecipe-rades adjektivet för Inga Sundström i
titelpartiet: sköntonande. Det var också
beundransvärt hur hennes sopran undvek skärpa
även i de högsta lägena och hur den bar
igenom även när placeringen var som mest
ljud-slukande, högst uppe i fonden, på stora
trappans översta avsats. Som skådespelerska var
sångerskan novisen som fått otillräcklig eller
missvisande instruktion. Även om en
mongolisk apparation varit åsyftad bör Turandot
— enligt Schiller: diese mövdensche
Schön-heit — i varje fall under sin blodtörstiga
gissningslek inte påminna om den genomroliga
Lili Ziedner i tiden när hennes mimik
uttryckte att någonting luktade illa. Då minns
man hellre den unga artistens sprött intagande
rokokogrevinna i »Figaros bröllop». Men
-—-sången försonade med det mesta, i synnerhet
om man blundade.
Ehuru motvilligt, måste jag åter instämma
med åtskilliga kritiker, nu angående Set
Svanholm, om vilken det nog riktigt skrevs
att han åtminstone ännu inte är någon
riktig Puccinitenor. Exaltationen kom — till
övermått — fram men inte den milda eufori
som anstår en som med öppna ögon går mot
en av andra som vanvett betraktad handling.
Åter hade regin klickat då den inte anmärkt
på den alltför ecklesiastika masken och de
obehärskade rörelserna. För den mystiskt
besatte Prinsen borde den herkuliskt
röst-begåvade artisten ha mobiliserat något av
490
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
